Då var det dags för veckans uppdatering igen. Som ajg skrev om förra veckan har jag haft en liten viktkris, vågen har stått stilla och stilla och stilla, väldigt frustrerande, eftersom tävlingensdagen kommer närmare med stormsteg. Innan gjorde jag det att jag försökte att skära ner i de ”tunga” kolhydraterna som bröd pasta etc. och äta mera protein och frukt och grönt istället, det har alltid fungerat bra, men den här gången gick det inte alls. Jag var konstant skithungrig, men vägde ändå samma morgon efter morgon.
Ny taktik, i min desperation skar jag bort ALLA kolhydrater och har levt på fett och protein i snart en vecka nu. Och resultatet kom nästan direkt, efter att ha stått och stampat på 67,5 kg ganska länge, är jag nu nere på 65,9 kg, dvs. 2,9 kg kvar till på lördag, det blir lite tight men det borde inte bli några problem.
Jag vill be om ursäkt för allt viktprat, men just nu är det det som fyller tankarna allra mest. Tro inte att jag är anorektiker, jag HATAR att banta, det är det värsta jag vet. Jag har våta drömmar om både frukt och godis nu, men nu är det bara ett par dagar kvar, så kan ajg börja äta normalt igen. Jag tror aldrig att jag kommer att förstå dem som bantar frivilligt, helt obegripligt!

Nu i veckan som har gått har jag i stort sett sparrat varje dag, har jobbat ganska mycket också, men som tur är har jag en förstående arbetsplats, så jag har fått gå ifrån en stund på kvällen, så jag har kunnat komma till träningen och så kommit tillbaka till jobbet efteråt. Det är guld värt!
Jag har tränat på en del nya grejer nu sista månaden, och i början när man börjar på något nytt, så kapsejsar hela gamet, inget fungerar och man får stryk, men det är det som ska till för att arbeta in nya tekniker, och nu har satsningarna äntligen burit frukt. JAG HAR FÅTT EN GUARD! Jag har alltid varit en toppspelare, men nu efter att ha legat på ryggen och harvat, så har jag faktiskt lärt mig väldigt mycket!

Nu i veckan blir det sparring i morgon förmiddag och på kvällen igen och tisdag hoppas jag att jag kan hitta någon som vill sparra lite lätt med mig på morgonen, onsdag blir lätt sparring på kvällen och efter det så blir det vila fram till invägningen. Det är olika hur man vill förbereda sig för en tävling, jag tycker om att träna mycket nästan helt fram, men i och med att jag kommer att behöva sitta i bastun upp till tävlingen, så behöver kroppen vara utvilad innan det, så det inte sliter riktigt lika mycket, som det annars skulle göra.

Lördag är det dags, för er som har missat det så är det Worlds Pro BJJ som har Europakval, dvs. vinner man det, får man flyg och hotell till finalen som går i Abu Dhabi i april.

I förra veckan la jag upp mina matcher från EM, jag har själv suttit och tittat på dem igen och igen och igen, eller nej, rättare sagt har jag tittat på en av dem, eller halva den iaf. Det är finalmatchen i öppna klassen mot Beatrice. Jag kommer så långt som när jag går efter benlåset, och så är jag tvungen att stänga av, och det har jag gjort många gånger nu. Jag blir så irriterad på mig själv, VARFÖR ska du gå efter låset just då???
Jag har i princip passerat hennes guard, eller ja, det får jag ju aldrig reda på om jag skulle ha gjort, men jag hade goda chanser för att göra det iaf, men istället lägger jag mig ner efter ett lås, helt i början av matchen när det fortfarande stod 0-0. Idiotiskt. Men som jag också har skrivit innan, så är enda sättet att lära sig att göra alla de här idiotfelen och så efter det komma ihåg dom så att man aldrig gör det igen, någonsin.

Nog ältat om det, jag tror ni har förstått vad jag menar med det.
Träningen tuffar på i sina vanliga spår, jag har en stor tävling om 2 veckor, den 20:e mars i Belgien, det er de europeiska kvalifikationerna till Worlds Pro BJJ, som går i Abu Dhabi i mitten av april. Vinner man kvalen så får man flyg och hotell betalt av sheiken som arrangerar tävlingen, lite samma koncept som ADCC.
Viktklasserna till den här tävlingen är -/+63 kg, dvs. antingen väger man mera än 63 kg och tävlar i den tunga klassen, eller så väger man under 63 kg och tävlar i den lätta klassen. Jag har tävlat i plusklassen innan i olika tävlingar, och här hemma i Europa är det inga problem. Tjejerna som tävlar i den klassen väger kanske 80 kg, max och de flesta som väger mera är egentligen bara stora och tunga, inte så starka och tekniska. Men tjejerna från Amerika och Brasilien är bara bad-ass mother fuckers. Stora som hus och starka som tjurar, ibland kan man fundera över hur de hamnade i damklassen. Hur som helst, så vill jag inte tävla i plus mera. Det betyder att jag måste banta, just nu väger jag 67 kg, och invägningen är ett par timmar innan matcherna går och man väger in utan gi. Detta betyder att jag kan basta/svetta bort i alla fall 2 kg, så jag har bara 2 kg kvar att gå ner i fett de nästa två veckorna, jobbigt som fasen, men ingen omöjlighet.

Jag tycker att jag började i ok god tid med att banta ner, problemet är att jag och min kropp (ja ibland tror jag att vi är två helt avskiljda), det betyder på ren svenska att kroppen igen gör det att den går i baklås och vägrar att gå ner ett enda gram! Underbart! Detta betyder att jag är tvungen att äta ännu mindre. Jag äter fortfarande inte mindre än vad jag gjorde innan, jag äter bara andra saker, senast i går blev jag retad för att jag äter för mycket av mina jobbarkompisar, när jag sitter med en stor skål sallad, utan dressing och med lite stekt ägg och tonfisk till. Alltså det ser ut att vara mycket, men jag kunde äta i alla fall 3 sådana skålar.
Taktiken är att äta ca. var tredje timma och något litet, skära bort allt socker och hålla mig till magert protein och grönsaker, och lite frukt, socker precis efter träningen för att snabba på återhämtningen. Det är jobbigt som fasen att banta, speciellt när det inte finns 20 kg fett att bli av med. Alla som har provat att banta inför en match vet vad jag pratar, det är tufft. Som en av mina träningskompisar beskrev det, man växlar mellan att vara irriterad och apatisk. Ganska bra sätt att beskriva det.

I dag har jag ät-dag, jag håller kuren i 6 dagar och så äter jag normalt, eller det jag har lust till den sjunde dagen, dels för att hålla förbränningen uppe och dels för att mentalt klara av att inte äta så mycket resten av veckan, det är lättare när man vet att man har en dag när man får äta. Därav dagens blogg, jag har fått socker och just nu känner jag mig som om jag kan springa ett maraton, eller rent av ta Vasaloppet, vad tror ni??? 

I morgon är det träning igen, har tyvärr patienter på förmiddagen, så jag missar morgonträningen, men på kvällen blir det judo och BJJ efteråt. Och morgonpromenad såklart, för att starta igång förbränningen och bli av med lite extra kalorier.

Nu har mina matcher äntligen kommit online, så varsågoda!

Första matchen i öppna viktklassen mot Monica Fonesca

httpv://www.youtube.com/user/mmacph#p/u/12/hjVFTZQGmQc

httpv://www.youtube.com/user/mmacph#p/u/14/o5evnf9RlgA

Andra matchen i öppna klassen, kommer inte ihåg vad tjejen jag tävlar mot heter:

httpv://www.youtube.com/user/mmacph#p/u/13/3XYPifDb8Yo

Och finalen i öppna klassen mot Beatriz Mesquita från Brasilien:

httpv://www.youtube.com/user/mmacph#p/u/1/WKHPQrcRU5k

httpv://www.youtube.com/user/mmacph#p/u/0/DyDxOiRctl8

Jag kommer med en analys senare, men jag vill lägga upp klippen innan jag analyserar dem, men om man säger så, så finns det en del förbättringar att göra…

Länge sen förra uppdateringen, jag har inte vilat, jag har bara haft lite fullt upp som vanligt.

Som jag har skrivit innan har jag börjat nytt ”jobb” om man nu kan kalla det så. Jag har tagit ett sabbatsår från studierna för att göra ett forskningsprojekt som kommer att handla om astmamedicin och den evt. prestationsfrämmande effekt den kan ha. Mycket tid och fokus har därför gått till att sätta mig in i rutinerna och komma igång med projektet och att sköta träningen.

Direkt efter EM hade vi en kille från Brasilien som höll i träningen i två veckor, Helder Medeiros, även känd som Bob Esponja, det var hur bra som helst!! Killen är hur duktig som helst. Om jag en dag blir hälften så bra som han är jag väldigt nöjd. Hur som helst är det han som har stått för undervisningen i två veckor och han har visat en massa nya tekniker, som nu ska nötas in. Träning varenda dag i 14 dagar var kanske inte helt optimalt efter nack-kraschen på EM, men det var tyvärr inte så mycket att välja på, han var här i 14 dagar, så om jag skulle vara med var det bara att bita i det sura äpplet, träna ändå och vara försiktig med nacken.

Det gick faktiskt över förväntan, men min sjukgymnast var mindre nöjd när jag träffade honom förra veckan. Han muttrade något i stil med ”Ida, när ska du lära dig att vara försiktig och ta hand om dig själv?” –Öhhhm, det blir när jag har tävlat färdigt och har tid att vara skadad, tror jag. Och knäckte och vred i nacken och efter det kunde jag vrida på huvudet igen

Men, men skam den som ger sig, nacken har det bättre nu, har börjat kunna sova på magen igen. Det gäller att kunna eller i alla fall försöka att dela skadorna man får i dem man kan träna med och dem man inte kan träna med. Om jag hade vilat för varenda skada jag har/får så skulle jag fortfarande ha blått bälte och bestämt inte ha vunnit varken EM eller Copa do Mundo. Men även om det är viktigt att kunna bita ihop tänderna och träna vidare, smärtan är en del av gamet. Så är det lika viktigt att kunna säga ifrån att nu är jag faktiskt skadad och KAN inte träna. Tyvärr har jag svårare att säga ifrån än att träna vidare. Det är nog därför jag har kommit så långt som jag har, men det är också därför jag har och får de skador som jag har.

Träningsbilderna har jag fått från Endy Lindén från Malmö, tack så mycket för bilderna, det är svårt att hitta någon som kan ta bra träningsbilder!

Jag vil börja meda tt säga tack till alla er som läser min blogg och speciellt er som kommenterar den. Det är både roligt och inspirerande att läsa. Tyvärr är motivationen för att skriva inte alltid i topp, jag har haft extremt mycket att göra det sista halvåret. Både med skolan, mitt extra jobb, förberedelser till mitt forskningsår och inte minst med träningen. MEN, den positiva respons som jag har fått uppväger allt det här.

Det känns konstigt att erkänna det, men jag tror att jag har haft lite för mycket att göra den här hösten/vintern. Det har inte varit en massa stora grejer, och nästan allt är sånt som jag har gjort innan. Skolan är inte ny, jag har pluggat i 4 år nu. Mitt extra jobb på ca. 30 timmar i månaden har jag också haft ganska länge. Det som är nytt är förberedelserna för mitt forskningsår som jag precis har påbörjat, det har stulit ganska mycket energi i och med att det är helt nytt och jag verkligen skal koncentrera mig för att göra det. Träna har jag också alltid gjort, men i och med att det har varit tävlingar hela hösten, ADCC i september och efter det Scandinavian Open och så EM nu förra helgen, så har träningsmängden eskalerat lite grann tror jag. Upp till ADCC tränade jag 6 dagar i veckan, ofta 2 ggr per dag. Jo visst var det jobbigt, men när man har gjort det ett tag, så vänjer man sig till den träningsdosen och det blir vardag och sen har jag utan att egentligen tänka över det bara fortsatt i samma tempo. Inget fel i det, men det var bara ännu en grej som skulle göras. Allt gick bra hela hösten, inga problem, men nu efter ett par månader i samma tempo kan jag märka att jag börjar bli trött, har inte riktigt lust att göra något, allt blir projekt, städa lägenheten, förbereda jobbet till dagen efter, skriva bloggen, tvätta träningskläder, plugga, jobba etc. etc. etc.

Vet inte helt hur jag ska förklara det här, jag har egentligen ingenting att klaga över, ALLT jag gör är saker som jag brinner för och älskar att göra, och jag har haft tur som har fått alla de möjligheterna som jag har. Jag skulle inte vilja byta bort något av det, men ibland blir det bara för mycket. Jag har förnekat det ett tag, men när man andra dagen i rad bara sitter i tv-soffan och bara känner sig trött och inte ahr lust att göra NÅGONTING alls, orkar inte ens titta på tv, då är det något som inte är helt rätt.

Men vad ska man skära ned på?
BJJ’n? NEJ, aldrig, det är liksom den som skapar dirvkraften till allt det andra, kan jag inte träna har jag inte lust att göra någonting, så även om det inte är den som skaffar pengar till hyra så är den prioritet nr 1.

Forskningen/skolan? Nej, det går inte heller, jag är tvungen att lägga tid på skolan, det är det som är min framtid, det jag vill göra när jag en gång blir vuxen på riktigt.

Extra jobbet? Nej, igen tillbaka till argumentet hyra, hur surt det än är så ska hyran betalas varje månad, det är jobbet som skaffar de pengarna.

Fritidsintressen? Well, jag har inte så mycket tid till det här, men igen, det är heller inte nyttigt att aldrig göra något annat än att träna och läsa, man kan kalla det för mitt verklighetsankare. Detta kan jag heller inte skära ner på.

Jag hoppas att det här året blir lite bättre, eller det är jag ganska säker på att det gör, jag ska vara ledig från skolan i 12 mån och bara forska, så det betyder att jag kommer att ha ganska fasta tider på veckorna, men kvällar och helger blir LEDIGA, så det här ser jag fram emot. Påsarna under ögonen börjar bli lite väl stora.

Nu är det nog många som sitter hemma och undrar varför jag har skrivit det här? Anledningen är att det är något som jag har haft problem med, att få ett vardagsliv som håller i längden. Låter lätt, men för mig ahr det tyvärr inte varit så och jag är säker på att det finns många andra som har samma problem och jag tycker att det kunde vara spännande att höra era tankar om det.

Hur säger man egentligen stopp, när allt det som kommer extra är saker som man verkligen vill göra, och vad ska man prioritera, när man vill ha allt på en gång?

Det blev ett lite rörigt inlägg, det är mina tankar som jag har försökt att strö ut på ett papper, jag hoppas att ni kan förstå vad jag menar med det.

Jag sitter i flyget på väg hem från Lissabon och jag ska försöka att sammanfatta allt det jag har upplevt i helgen. Kort sagt kan man sammanfatta allt med ett silver i öppna klassen och ett brons i min egen viktklass.

Matchmässigt har jag redan skrivit om de två matcherna som jag vann på lördagen. Söndagens matcher gick tyvärr inte lika bra. Min första match i viktklassen var mot Monica Vanessa Silva, samma tjej som jag mött dagen innan i den öppna klassen. Jag tycker att det är svårt att gå två matcher mot samma motståndare i samma tävling. I mitt huvud är det matchen redan avklarad, speciellt eftersom jag redan har vunnit. Det är svårt att ladda inför en sådan match, medan hon å andra sidan, har allt att vinna. Hon är revanschsugen och är klar till att ge järnet för att spöa mig.

Matchen börjar helt annorlunda än den förra, hon är aggressiv och jobbar redan från start och är betydligt besvärligare att ha att göra med än dagen innan. Jag kommer faktiskt inte ihåg om hon kastar mig och får nedtagningspoäng eller inte. Hon hoppar i alla fall stängd guard ett par gånger, men jag känner mig inte hotad därifrån, hon är stark, men jag har suttit i för många stängda guardar för att vara rädd där. Jag fångar hennes ena ärm och reser mig upp för att öppna guarden, mycket riktigt gör jag också det, men i det ögonblicket som hennes ben går upp, ställer hon sig på sina fötter igen, back to square one igen. Mera kast. Jag kan fortfarande inte kasta henne. Jag tror att jag får en varning för att jag inte cirklar tillräckligt, men istället kommer ut från mattan. Och av någon underlig anledning när jag försöker att putta ut henne från mattan säger domaren till mig att jag ska sluta putta ut henne och att jag ska kasta henne i stället. Tror inte att den här domaren hade alla hönsen i hönshuset, reglerna för BJJ kunde han i alla fall inte. Hon försöker göra ett scissor sweep på mig från stående, en teknik som är förbjuden i BJJ och detta säger domaren heller inte något om.  När det är 1 min kvar och jag ligger efter, inser jag äntligen att jag är tvungen att ändra taktik. Jag hoppar guard och fångar henne i min halvguard. Till att börja med är jag nära att svepa henne bakåt, när hon försvarar det, får jag en under-hook och kan börja jobba på att komma upp, när jag nästan har kommit helt upp, byter hon och hoppar guard och i det att hon gör det, fångar hon mitt huvud under sin arm och jag landar med både hennes och min vikt på min nacke. SLAM! Det svartnar för ögonen, jag kan märka stöten helt nere i tårna och märker hur kroppen för ett kort ögonblick blir slapp, mera än det ska det inte till förrän jag sitter i hennes giljotin och blir strypt.

Jag landade rätt kass på nacken där och känner mig ungefär som om jag har blivit överkörd av ett tåg, har egentligen inte lust att tävla mera, men jag har fortfarande finalen kvar ett par timmar senare och ska bara ladda om. Precis när jag går ut från en förlust känner jag bara för att åka hem från tävlingen, jag kan ha ganska svårt att ladda om, men jag kommer i väg från hallen och dricker kaffe med mina klubbkompisar och skingrar tankarna lite på det sättet. Det fungerar, efter en stunds struntprat har jag lagt förlusten bakom mig och är klar till att tävla igen. Det är guld att ha bra klubbkompisar med när man är ute och tävlar, det skapar en fast punkt i tillvaron när man själv bara känner sig nervös och tankspridd på tävlingsdagen. Du vet att de alltid finns där och att du kan lita på det, men framför allt att du kan slappna av och vara dig själv tillsammans med dem. De vet precis hur du har det, de har varit i samma situation själv och vetskapen om det skapar en ro i alla fall för mig.

Innan finalen är jag skitnervös, vet inte riktigt varför, men det är jag, eller det är inte helt sant, jag pendlar mellan att känna mig oövervinnerlig och att bara ha lust att sätta mig i första bästa taxi bort från hallen, men det är väl det som är nervositet.  Alla finalerna går på samma matta, herrarna börjar, och damerna är till sist, och allra sista matchen är min match. Nervös eller inte kommer jag upp på mattan i alla fall, hon hoppar guard nästan direkt och nu begår jag första felet. Jag känner mig ganska stabil på toppen, men istället för att passera, går jag efter ett benlås, som jag inte får, får fatt i hennes fot och drar för kung och fosterland för att sätta ett fotlås, hennes fot pekar åt helt fel håll och jag fortsätter, men precis lika envis som jag är med mitt fotlås är hon med sitt försvar, tror hellre att hon bryter foten än att klappa på det. Hur som helst kommer hon ur det och får 2 p för svepet och parkerar överst i min halvguard, får ett djupt grepp under nacken med bra kontroll av mitt huvud och där ligger jag resten av matchen, hon kan inte passera, men jag kan heller inte komma loss. Skit, skit, skit, men nu vet jag vad jag ska träna på i alla fall.

Alla matcherna är filmade, jag kommer att lägga upp länkarna så fort de kommer upp på nätet.

Allt i allt är jag nöjd med helgens prestationer, har 1 miljon detaljer och strategier jag ska rätta och ändra, men enda sättet att göra det är att begå alla misstagen på en tävling, alla kan begå misstag, det är helt ok, men bara dårar fortsätter att begå samma misstag igen och igen.

På ett sätt kan man säga att komma upp och tävla brun/svart är som att börja om från början igen med vitt bälte. Nu är det jag som är nybörjaren och jag måste börja tänka på ett nytt sätt. Taktiken och strategin betyder så mycket mera nu. I efterhand kan jag ju se att det var idiotiskt att gå efter det där benlåset i finalen, jag skulle ha stannat på toppen och passerat istället och fått mina poäng. Jag har lagt strategier och gameplans innan, men det har inte varit på samma sätt. Jag har lagt taktik innan och följt den, men det har inte spelat så stor roll vad jag har gjort för något, om jag har kört topgame eller guard, det har fungerat i alla fall, jag har varit så mycket starkare än mina motståndare att jag har kunnat rädda hem matchen på trots att jag har gjort misstag och fel. Det fungerar inte längre, nu gäller det att hitta motståndarens svaga sidor och utnyttja dem. Det är som att öppna en dörr att förstå det, visst har jag vetat att man måste lägga en bra gameplan innan, men det är inte förrän nu, som jag verkligen har FÖRSTÅTT hur viktigt det är. Hur coolt som helst, jag känner mig som ett litet barn som precis har sett att det finns en ÄNNU större lekplats lite längre bort än den jag leker i nu

Så gott, så gott, så gott!!!

Första dagen med matcher idag, jag skulle ha gått första matchen mot en liten tjej från Japan, perfekt tänkte jag, en mjukstart. Jag har alltid problem med första matchen, är skitnervös och kör dårligt, så det hade varit perfekt att få en mjukstart. Men hon kom aldrig, så istället fick jag en tjej från Portugal i första matchen, Monica Vanessa Silva. Jag har tävlat mot henne innan i ADCC-trials i Stockholm och vann den gången, men hon är så tråkig att tävla mot, hon gör INGENTING, hon staller helt  sanslöst. Det gjorde hon i den här matchen också, vi börjar stående, hon har ett starkt grepp, så jag kan inte riktigt komma loss, men jag försöker att cirkla hela tiden så att hon inte kan hoppa guard på mig, det fungerar, vi cirklar länge, hon försöker inte riktigt på så mycket. Hon försöker att kasta mig, men jag landar på henne utanför mattan på en stor reklamskylt, och får en fördel var för det. Sen kastar hon mig men som tur är är det också utanför mattan, så hon får bara en fördel för det. 2-1 i fördelar tille henne. Resten av matchen gör hon ingenting, och får därför en varning, och det står två två i fördelar. Jag vinner matchen på dommarbeslut för att jag var mera aktiv, attans nära, men man ska ha tur ibland.

Andra matchen går jag mot en tjej som är mindre än mig, hon går in efter en doubleleg, jag sprawler och landar på henne, kopplar en Ananconda och stryper henne på 30 sek.  Gott mos!

I morgon är det final, ska möta tjejen som slog ut Shanti i hennes första match, en duktig tjej från Brasilien, det blir en hård match, jag vet att jag kan vinna över henne, men det blir inte lätt.

I min viktklass ska jag möta Monica igen, har en känsla av att det blir samma slags skitmatch som idag, men men, efter en seger är det ingen som kommer ihåg hur matchen var, man kan ju tycka att efter hon borde sluta med det, när hon har förlorat så många tävlingar på det. Det lär jag ju märka i morgon.

Det var skönt att tävla idag, jag hittade den där känslan av att det inte är någon som kan slå mig idag och jag hittade också fightingglädjen, det var bara skönt att tävla, hoppas att det blir likadant i morgon.

Nu har jag bara ett problem, väger 1,6 kg för mycket, så det blir ett lååååångt bad i kväll,

Just nu sitter jag på hotellrummet och är helt färdig så jag orkar inte skriva så mycket, men i morgon är det dags kl. 15:45, jag och Shanti tävlar i öppna klassen. Jag ska möta en japanska i första matchen, jag vet inte så mycket om henne, hon tävlar -58 kg normalt, så jag är en del större än henne, men det behöver inte betyda någonting, de är ofta snabba de där små tjejerna.

Jag har inte varit så nervös än, men idag, när en av killarna från klubben tävlade kom det som ett slag i bakhuvudet, nervositeten. Hjärtat börjar banka och slå helt galet och magen virvlar runt. Och så går det över efter ett tag, bara för att komma tillbaka igen lite senare. Hoppas att det blir bättre i morgon, men även om jag känner mig nervös, så känner jag mig klar, jag ser fram emot at komma på mattan och visa vad jag kan. Jag kan inte göra så mycket annat än att köra mitt game och göra det så bra som möjligt, vinst eller förlust beror på hur bra motståndaren är och hur bra mitt game fungerar på just henne. Det blir spännande att se.

Nu sängen!

Sista förberedelserna innan EM håller på att falla på plats. Som jag skrev i tidigare inlägg har jag blivit förkyld, mår mycket bättre nu, lite snuvig bara, men det är inte alls mycket. Tyvärr har detta gjort att jag inte har kunnat förbereda mig helt som jag hade tänkt mig, vilade både lördag och söndag, hade egentligen tänkt att köra ett hårt sparringspass lördag och ett lite lättare pass söndag. Måndag kände jag mig bättre, men är livrädd för att trilla ner i förkylningsträsket igen, så träningen blev till lite lätt uppvärmning.

Efter det satte jag och Shanti oss ner och pratade lite strategier och tekniker, lite repetition och vad man ska tänka på när och så vidare. Inget nytt, men jag tycker det är ganska skönt att prata igenom de olika positionerna och lite strategier från varje. Det är lite olika vad som fungerar för olika människor, men om jag blir nervös så känner jag mig trygg genom att repetera igenom vad jag har tänkt mig att göra.

Som sagt är det olika hur man vill förbereda sig innan en tävling, en del tycker om att träna hårt in i det sista, jag tillhör denna kategori. Och det är den andra skolan som säger att man ska vila minst en vecka innan och bara slappna av. Gör jag det blir jag bara nervös, tror att jag har glömt allt och blir stressad. Nu blir jag så illa tvungen att pröva det. Men hellre vila nu och vara frisk på lördag än träna nu och vara sjuk i helgen. Det får helt enkelt gå som det går.

Jag är inte så nervös som jag har varit innan andra tävlingar, det är första gången jag tävlar i brun/svart-klassen, så jag vet inte helt vad jag ska förvänta mig av mina motståndare, hur bra är man när man har svart bälte? Vi flyger i morgon eftermiddag, men jag tävlar inte förrän på lördag och söndag, har öppen klass på lördag och min viktklass på söndag. Vi är 9 från klubben som ska tävla, så vi kommer nog att vara i tävlingshallen det mesta av tiden. Jag ska försöka att hitta en dator med internet när vi är i Lissabon, så jag kan rapportera löpande.

Men om inte annat, så SNART SMÄLLER DET!!!!