Nu är det bara en vecka kvar till tävlingen i Abu Dhabi och vi har fortfarande inte fått några flygbiljetter än. Och just när det gäller den här sortens saker är och förblir jag über-svensk. Jag HATAR att inte ha 100 % kontroll på allt när jag ska åka i väg och tävla. Jag tror säkert att vi kommer att få biljetterna, men tänk om vi inte gör det??? Men tyvärr är det ju inte så mycket annat att göra än att vänta och se.

Träningen har gått lite i vågor nu sista veckan tycker jag, av någon underlig anledning har det varit stort manfall på sparringspassen. ALLA som väger under 82 kg har bara gått upp i rök, och kvar är det jag och alla dom stora grabbarna. Det har under rådande omständigheter fungerat väldigt bra, alla killarna jag har tränat med är tekniskt duktiga och vi kan sparra ganska bra om de inte använder sin vikt så mycket, men försöker att röra sig mycket istället. Men jag kan väl erkänna, det är skitjobbigt, jag måste vara väldigt snabb och så fort jag gör misstag så faller jag som en fura ner i mattan.
Men det som inte dödar det härdar…..eller skadar, men som tur är har jag lyckats hålla mig skadefri än så länge. Som tur är har de lite mindre kommit tillbaka nu den här veckan, Shanti är hemma från semestern i gen, och nu kan jag se fördelarna med att ha tränat med de stora, när jag drar i hennes arm, så flyttar hon sig

Annars tror jag att jag är ganska ordentligt övertränad just nu, allt gör ont, axlar, fingerled, höfter och för att inte prata om psyket. Det känns som om ingenting fungerar och att jag har glömt allt det jag har lärt mig sista året. Men så har jag det alltid innan en tävling, så jag tar det inte så tungt, det är bara en del av processen, det hjälper mig att fokusera på tävlingen. Jag VET att jag inte hade kunnat träna hårdare än jag har gjort. Jag kommer att flyga den 12e eller 13e, så det är bara en veckas träning kvar nu, de sista detaljerna ska sättas på plats och huvudet ska komma i tävlings-mood.

Sitter på jobbet och skriver, så det bliver med danska bokstæver, hoppas att ni kan stå ut med det. Tror att stavningskontrollen ændrar en del av orden jag skriver också, men jag tror fortfarande att ni kan førstå vad jag menar.

Nu har glædjen øver segern i Belgien børjat lægga sig och jag ær tillbaka i træningsrutinerna. Tyværr åkte jag på en førkylning nær jag kom hem, så førra veckan trænade jag inte så mycket alls, låg mest hemma och snorade, och det ær væl kanske inte så konstigt nær man tænker på vad den stackars kroppen har fått utstå de senaste veckorna. Men, men det gæller ju att kunna utnyttja det också, så jag var hemma i Jønkøping och hælsade på familjen istællet. Pappas hund fick hundvalpar før ett par veckor sedan. Valparna ær nog bland det søtaste jag har sett på længe, så jag tror att jag satt och lekte med dem i alla fall hælften av tiden jag var hemma.

Nu ær jag tillbaka på mattan igen och trænar før fullt, det ær så hærligt!

Man kan ju tro att jag borde trøttna på att træna så mycket som jag gør, det ær samma  kællarlokal, samma tekniker som nøts igen och igen, men jag ælskar det. Jag kan inte førklara varfør, men det ær så hærligt, vågar inte riktigt tænka på vad som skulle hænda om jag skulle bli så skadad att jag inte kunde fortsætta. Det som en gång børjade som en hobby, något man gjorde tre gånger i veckan før att hålla sig i form har nu blivit så stor del av min identitet att jag inte kan se mig sjælv gøra något annat. Jag har funderat ganska mycket på just detta nu sista tiden, vad ær det som gør att man fortsætter att træna? Varfør bliver det så viktigt?

Anledningen till att jag har funderat øver det tror jag ær att man i bland bliver konfronterad av vænner och bekanta nær de frågar varfør man trænar och vad som motiverar en att forstætta.

Det ær nu man gærna vill dra fram sina logiska och bra argument før varfør man gør det. Tyværr kommer de oftast inte fram just då, utan man står ofta bara tyst stammande och sæger øhhh, ja men det ær før att jag tycker att det ær roligt….

Samtidigt som man funderar i sitt stilla sinne om det verkligen ær roligt, nær man har varit upp kl. 6 før att hinna spring på morgonen innan jobbet och man har blåmærken på benen, ær skithungrig før att man ska pressa sig ner i viktklassen och musklerna ær både ømma och trøtta.

Nær man trænar ligger man på golvet och brottas med killar (ja, vi ær ju inte så många tjejer) som ibland væger dubbelt så mycket som en sjælv. Och jo, det ær klart att det gør ont ibland, det ær en kontaktsport, så det kan man inte helt undvika. Svetten rinner, du vet inte om det ær din egen svett som gør att træningsklæderna ær bløta, eller om det ær din træningskompis som har svettat ner dig.

Skadorna kan man inte riktigt manøvrera sig runt om, man kommer sakta men sækert nærmare ett liv med kroniska smærtor. Och pengar finns det inte i sporten heller, det ær en handfull runtomkring som kan øverleva på sin sport,  och då handlar det mera om att øverleva och inte leva gott. Vad ær det då som gør att man fortsætter, trots allt det hær?

Gemenskapen som skapas med dina klubbkompisar tror jag ær en vigtig del av det. Det ær klart att det ær flera anledningar æn det hær, men jag tror att den spelar en vigtig del. Den hær gemenskapen bliver stark, æven om man kanske inte vet var kompisens mormor heter i førnamn, det ær inte det som ær viktigt i den hær typen av førhållanden, så ær man fortfarande ganska tighta. Detta på grund av att man spenderar så mycket tid tillsammans, men också på grund av de upplevelser man får tillsammans. Man væxer som mænniskor tillsammans. Du lægger faktiskt på ett sætt ditt liv i din træningspartners hænder nær ni trænar, nær du sitter i strypningen och klappar av har du egentligen inga garantier før att han ska slæppa. Det kræver vældigt mycket tillit och i det att man får bekræftat att han slæpper, så stærks denna tillit. Och alla saker man upplever tillsammans, tævlingar, resor, nervositet, succeér, nederlag, ja det ær många kænsloladdade øgonblick. Førståelsen før vad man går igenom ær en annan del av det, alla vet hur det kænns att gå från tævlingen som førlorare, besvikelsen och det anti-klimaks som kan uppstå. Glædjen som man kænner nær man æntligen sætter den perfekta tekniken som man har trænat på så længe.

Och nej, resten ær inte logiskt, det bliver en slags besatthet, tror det bæsta sættet att beskriva den bara ær For the love of the game!

 Oj då, gick nog lite i sjælvsving som sæger på danska, skulle egentligen bara skriva ett kort litet inlægg, men kom gærna med era tankar om vad som driver er att træna. Jag har egentligen mera att skriva, men tyværr ræcker tiden inte alltid till.

Flyget gick kl. 6:35 i fredags morse från Kastrup, det vill säga att jag skulle släpa mig ur sängen kl. 4 :S Jag började redan i torsdagskväll med att basta bort vätska, bastade bort 1,5 kg i badhuset härhemma och låg och sov med massa kläder på mig natten till fredagen, så jag var ganska trött när klockan ringde, man sover inte varken bra eller djupt när det känns som om man ligger under en elfilt mitt i öknen, det är VARMT!

Från Bryssel skulle jag med tåg till Antwerpen och därifrån vidare till Herentals, den lilla orten mitt i ingenstans där tävlingen skulle vara. Att åka tåg i Belgien är inte helt samma sak som att åka tåg i sverige kan jag berätta, det är helt omöjligt att få reda på var man är någonstans. Det är inga skyltar i tåget som visar namnet på nästa station, ingen röst i högtalaren som säger namnet på stationen, man får ta reda på det själv genom att klistra ansiktet mot fönsterrutan och försöka få syn på en skylt med stationsnamnet på perrongen. Haha, man luktar turist lång väg!
Jag förstår inte helt själv hur jag lyckades med det, men efter att ha bytt tåg två gånger, så står jag på stationen i Herentals, och det är en GRUS-perrong! Belgien, Västeuropas enda U-land… jag slänger väskan på ryggen och börjar traska mot hotellet, killen på stationen gav mig vägbeskrivelse och efter 10 min är jag där, ÄNTLIGEN.

Dåre som jag är, så är det första jag gör att hoppa i ett kokhett badkar för att bli av med mera vätska. Normalt älskar jag att ligga i badkaret, men efter den här helgen har jag lärt mig att hata det, men tyvärr är det ett nödvändigt ont. Efter att ha legat en timma, packar jag in mig i svettdräkten och går en promenad och svetten rinner i floder, har aldrig varit med om något liknande! Nu ligger jag på 63,5 kg, perfekt! Eftermiddagen går åt med att handla mat och kolla film på rummet, allt som kräver så lite hjärnkapacitet som möjligt.

Morgonen efter när jag vaknar står vågen åpå 62,9 kg, JAG KLARADE DET!!! Tror inte att jag har vägt så lite sen jag gick i fyran. Jag tar hur som helst en taxi ut till tävlingshallen, är där kl. 7:30, invägningen ska börja 8:00, så jag är lite rädd för att jag kommer så sent att jag hamnar sist i kön och därför blir tvungen att vänta jättelänge med att dricka, haha, det skulle jag aldrig ha oroat mig för. När jag kommer till hallen är det helt tomt, inte ens arrangörerna har kommit än. Kl. kvart i åtta kommer det några andra svenskar från Prana, och inte förrän kl. är 8:15 kommer tjejen som har hand om invägningen, och hon har med sig vågen. När hon ställer ner den tror jag inte att det är sant, det är en jävla IKEA-våg, den slags väg som har en skiva som snurrar och visar vikten när man ställer sig på den. Det är inte sant, jag har cuttat 4 kg för att väga in på DET DÄR??? När jag ställer mig på vågen visar den precis 63 kg, och tjejen börjar muttra om att det nog är för mycket och att jag ska ut och springa, ALDRIG! Jag lägger vikten över på det ena benet och Wuptii, så väger jag bara 61,5 kg och är därmed invägd, vilket skämt!

Fyra timmar senare är det dags att gå första matchen, vi är 5 tjejer totalt och med min vanliga tur så är jag såklart den som ska gå en match mera än de andra. En sak som jag aldrig kommer att förstå det är varför tjejer alltid ska bli bästa vänner med varandra INNAN dom tävlar. Helt obegripligt för mig, jag hälsar på motståndaren, men inte mera, jag vill hålla mig så långt borta från henne som möjligt. Tycker att det är väldigt irriterande och jag tappar lite fokus när tjejen som jag inne i huvudet förbereder mig för att mosa sönder och samman kommer fram och presenterar sig och börjar småprata och försöker att bli kompis. LÅT MIG VARA I FRED! Med risk för att bli stämplad som snobbig så håller jag mig så långt undan som möjligt och håller fokus på det sättet.
Första matchen är mot en liten blåbältestjej. (Alla bältesfärger tävlade blandat på den här tävlingen) Hon hoppar guard det första hon gör, perfekt, jag passerar ganska lätt och håller henne, hon fångar mig i halvguard igen, och jag passerar en gång till. Jag går efter en kneebar, som jag inte får, men fångar henne i ett figure-fourfotlås istället. Samma lås som jag inte lyckades med på EM, nu jäklar! Stackars tjej, hon fick betala för frustrationerna som fortfarande fanns i bakhuvudet.
Andra matchen är mot en tjej från Polen. Hon var lång, men stark som fasen, hon hoppar guard ganska fort hon också, jag passerar henne från halvguard, direkt till mount, och går efter en armbar, som jag inte får, och så vänder vi lite fram och tillbaka resten av matchen, jag slöar och slarvar lite, hon är nära att ta ryggen på mig en gång, men matchen slutar 7-0 till mig.
Finalen blir mot Yasmine från Holland, som normalt tävlar i -53 kg, hon väger 15 kg mindre än mig, och även hon hoppar halvguard, hon är duktig, men jag är för stor och stark för att hennes tekniker ska fungera. Jag har svårt att passera hennes guard, hon är bra, men så får jag ryggen på henne och därifrån vinner jag på en armbar.

JAG VANN HELA TÄVLINGEN!!!!
Eller skit samma med den här tävlingen, men jag får en biljett till finalen som går i Abu Dhabi i mitten af april och inte bara det, jag får hotell, flyg och visa betalt. Det är så häftigt att jag inte själv förstår det! Det är där det verkligen gäller, där kommer alla de bästa tjejerna från hela världen, från Brasilien kommer tjejen som jag förlorade EM-finalen mot, Beatrize Mesquita. Från USA kommer Hillary Williams, som jag har förlorat mot en gång och vunnit över en gång och många många flera, alla namnen är inte klara än, men det är dom allra bästa från runtomkring som kommer. Och så lilla jag såklart!

Jag hade planerat att vila i söndags, hade 6 träningsdagar i ryggen med hård sparring på många av dem, men så fick jag erbjudande om att komma till MMA Alliance i Malmö och sparra med killarna där. Det kunde jag såklart inte sæga nej till, hej då till den vilodagen, det blev 1,5 timme sparring istället, härligt! Tack för sparringen killar! Sparringen går bra just nu, teknikerna och timingen har fallit på plats och det känns riktigt bra.

Måndag blev det morgonträning, med lite teknikrepetition och sparring efter det, kvällen såg ungefär likadan ut, drills, teknikträning och situationssparring efter det, och även nu känns det som om teknikerna börjar sitta ordentligt igen.

Det som inte känns lika bra är att jag är ganska sliten i kroppen, hade planerat att träna lite lätt tisdag och sparra sista gången i onsdags. Så blev det inte, jag har vilat bägge dagarna. Har bara jobbat på dagarna och slappat på kvällarna. Tekniskt är jag dær jag ska vara inför tävlingen, en sparring till eller från gör inte den stora skillnaden inför helgen, det jag inte kan nu, det hinner jag ändå inte læra mig på ett träningspass. Vilan är viktigare just nu.

Vikten är en annan historia, som jag helst inte vill prata om. Eller jo, vi tager den i alla fall. Just nu väger jag 66,5 kg, invägningen är lördag morgon kl. 8, då ska jag väga 63 kg. Det kommer att bli jobbigt att bli av med 3,5 kg, men jag har lånat en svettdräkt av en träningskompis och har beställt ett hotellrum med badkar, de hade ingen bastu på hotellet, så det kommer att bli ett låååååångt bad i badkaret istället.

Flyget går i morgon bitti till Bryssel och så ska jag på något sätt ta mig från Bryssel till Antwerpen och därifrån vidare ut till den förort som tävlingen går i, allt detta utan mat i magen och med kollektivtrafik, kan nog bli både spännande och utmanande, jag förväntar mig minst ett nervöst sammanbrott.

Då var det dags för veckans uppdatering igen. Som ajg skrev om förra veckan har jag haft en liten viktkris, vågen har stått stilla och stilla och stilla, väldigt frustrerande, eftersom tävlingensdagen kommer närmare med stormsteg. Innan gjorde jag det att jag försökte att skära ner i de ”tunga” kolhydraterna som bröd pasta etc. och äta mera protein och frukt och grönt istället, det har alltid fungerat bra, men den här gången gick det inte alls. Jag var konstant skithungrig, men vägde ändå samma morgon efter morgon.
Ny taktik, i min desperation skar jag bort ALLA kolhydrater och har levt på fett och protein i snart en vecka nu. Och resultatet kom nästan direkt, efter att ha stått och stampat på 67,5 kg ganska länge, är jag nu nere på 65,9 kg, dvs. 2,9 kg kvar till på lördag, det blir lite tight men det borde inte bli några problem.
Jag vill be om ursäkt för allt viktprat, men just nu är det det som fyller tankarna allra mest. Tro inte att jag är anorektiker, jag HATAR att banta, det är det värsta jag vet. Jag har våta drömmar om både frukt och godis nu, men nu är det bara ett par dagar kvar, så kan ajg börja äta normalt igen. Jag tror aldrig att jag kommer att förstå dem som bantar frivilligt, helt obegripligt!

Nu i veckan som har gått har jag i stort sett sparrat varje dag, har jobbat ganska mycket också, men som tur är har jag en förstående arbetsplats, så jag har fått gå ifrån en stund på kvällen, så jag har kunnat komma till träningen och så kommit tillbaka till jobbet efteråt. Det är guld värt!
Jag har tränat på en del nya grejer nu sista månaden, och i början när man börjar på något nytt, så kapsejsar hela gamet, inget fungerar och man får stryk, men det är det som ska till för att arbeta in nya tekniker, och nu har satsningarna äntligen burit frukt. JAG HAR FÅTT EN GUARD! Jag har alltid varit en toppspelare, men nu efter att ha legat på ryggen och harvat, så har jag faktiskt lärt mig väldigt mycket!

Nu i veckan blir det sparring i morgon förmiddag och på kvällen igen och tisdag hoppas jag att jag kan hitta någon som vill sparra lite lätt med mig på morgonen, onsdag blir lätt sparring på kvällen och efter det så blir det vila fram till invägningen. Det är olika hur man vill förbereda sig för en tävling, jag tycker om att träna mycket nästan helt fram, men i och med att jag kommer att behöva sitta i bastun upp till tävlingen, så behöver kroppen vara utvilad innan det, så det inte sliter riktigt lika mycket, som det annars skulle göra.

Lördag är det dags, för er som har missat det så är det Worlds Pro BJJ som har Europakval, dvs. vinner man det, får man flyg och hotell till finalen som går i Abu Dhabi i april.

I förra veckan la jag upp mina matcher från EM, jag har själv suttit och tittat på dem igen och igen och igen, eller nej, rättare sagt har jag tittat på en av dem, eller halva den iaf. Det är finalmatchen i öppna klassen mot Beatrice. Jag kommer så långt som när jag går efter benlåset, och så är jag tvungen att stänga av, och det har jag gjort många gånger nu. Jag blir så irriterad på mig själv, VARFÖR ska du gå efter låset just då???
Jag har i princip passerat hennes guard, eller ja, det får jag ju aldrig reda på om jag skulle ha gjort, men jag hade goda chanser för att göra det iaf, men istället lägger jag mig ner efter ett lås, helt i början av matchen när det fortfarande stod 0-0. Idiotiskt. Men som jag också har skrivit innan, så är enda sättet att lära sig att göra alla de här idiotfelen och så efter det komma ihåg dom så att man aldrig gör det igen, någonsin.

Nog ältat om det, jag tror ni har förstått vad jag menar med det.
Träningen tuffar på i sina vanliga spår, jag har en stor tävling om 2 veckor, den 20:e mars i Belgien, det er de europeiska kvalifikationerna till Worlds Pro BJJ, som går i Abu Dhabi i mitten av april. Vinner man kvalen så får man flyg och hotell betalt av sheiken som arrangerar tävlingen, lite samma koncept som ADCC.
Viktklasserna till den här tävlingen är -/+63 kg, dvs. antingen väger man mera än 63 kg och tävlar i den tunga klassen, eller så väger man under 63 kg och tävlar i den lätta klassen. Jag har tävlat i plusklassen innan i olika tävlingar, och här hemma i Europa är det inga problem. Tjejerna som tävlar i den klassen väger kanske 80 kg, max och de flesta som väger mera är egentligen bara stora och tunga, inte så starka och tekniska. Men tjejerna från Amerika och Brasilien är bara bad-ass mother fuckers. Stora som hus och starka som tjurar, ibland kan man fundera över hur de hamnade i damklassen. Hur som helst, så vill jag inte tävla i plus mera. Det betyder att jag måste banta, just nu väger jag 67 kg, och invägningen är ett par timmar innan matcherna går och man väger in utan gi. Detta betyder att jag kan basta/svetta bort i alla fall 2 kg, så jag har bara 2 kg kvar att gå ner i fett de nästa två veckorna, jobbigt som fasen, men ingen omöjlighet.

Jag tycker att jag började i ok god tid med att banta ner, problemet är att jag och min kropp (ja ibland tror jag att vi är två helt avskiljda), det betyder på ren svenska att kroppen igen gör det att den går i baklås och vägrar att gå ner ett enda gram! Underbart! Detta betyder att jag är tvungen att äta ännu mindre. Jag äter fortfarande inte mindre än vad jag gjorde innan, jag äter bara andra saker, senast i går blev jag retad för att jag äter för mycket av mina jobbarkompisar, när jag sitter med en stor skål sallad, utan dressing och med lite stekt ägg och tonfisk till. Alltså det ser ut att vara mycket, men jag kunde äta i alla fall 3 sådana skålar.
Taktiken är att äta ca. var tredje timma och något litet, skära bort allt socker och hålla mig till magert protein och grönsaker, och lite frukt, socker precis efter träningen för att snabba på återhämtningen. Det är jobbigt som fasen att banta, speciellt när det inte finns 20 kg fett att bli av med. Alla som har provat att banta inför en match vet vad jag pratar, det är tufft. Som en av mina träningskompisar beskrev det, man växlar mellan att vara irriterad och apatisk. Ganska bra sätt att beskriva det.

I dag har jag ät-dag, jag håller kuren i 6 dagar och så äter jag normalt, eller det jag har lust till den sjunde dagen, dels för att hålla förbränningen uppe och dels för att mentalt klara av att inte äta så mycket resten av veckan, det är lättare när man vet att man har en dag när man får äta. Därav dagens blogg, jag har fått socker och just nu känner jag mig som om jag kan springa ett maraton, eller rent av ta Vasaloppet, vad tror ni??? 

I morgon är det träning igen, har tyvärr patienter på förmiddagen, så jag missar morgonträningen, men på kvällen blir det judo och BJJ efteråt. Och morgonpromenad såklart, för att starta igång förbränningen och bli av med lite extra kalorier.

Nu har mina matcher äntligen kommit online, så varsågoda!

Första matchen i öppna viktklassen mot Monica Fonesca

httpv://www.youtube.com/user/mmacph#p/u/12/hjVFTZQGmQc

httpv://www.youtube.com/user/mmacph#p/u/14/o5evnf9RlgA

Andra matchen i öppna klassen, kommer inte ihåg vad tjejen jag tävlar mot heter:

httpv://www.youtube.com/user/mmacph#p/u/13/3XYPifDb8Yo

Och finalen i öppna klassen mot Beatriz Mesquita från Brasilien:

httpv://www.youtube.com/user/mmacph#p/u/1/WKHPQrcRU5k

httpv://www.youtube.com/user/mmacph#p/u/0/DyDxOiRctl8

Jag kommer med en analys senare, men jag vill lägga upp klippen innan jag analyserar dem, men om man säger så, så finns det en del förbättringar att göra…

Länge sen förra uppdateringen, jag har inte vilat, jag har bara haft lite fullt upp som vanligt.

Som jag har skrivit innan har jag börjat nytt ”jobb” om man nu kan kalla det så. Jag har tagit ett sabbatsår från studierna för att göra ett forskningsprojekt som kommer att handla om astmamedicin och den evt. prestationsfrämmande effekt den kan ha. Mycket tid och fokus har därför gått till att sätta mig in i rutinerna och komma igång med projektet och att sköta träningen.

Direkt efter EM hade vi en kille från Brasilien som höll i träningen i två veckor, Helder Medeiros, även känd som Bob Esponja, det var hur bra som helst!! Killen är hur duktig som helst. Om jag en dag blir hälften så bra som han är jag väldigt nöjd. Hur som helst är det han som har stått för undervisningen i två veckor och han har visat en massa nya tekniker, som nu ska nötas in. Träning varenda dag i 14 dagar var kanske inte helt optimalt efter nack-kraschen på EM, men det var tyvärr inte så mycket att välja på, han var här i 14 dagar, så om jag skulle vara med var det bara att bita i det sura äpplet, träna ändå och vara försiktig med nacken.

Det gick faktiskt över förväntan, men min sjukgymnast var mindre nöjd när jag träffade honom förra veckan. Han muttrade något i stil med ”Ida, när ska du lära dig att vara försiktig och ta hand om dig själv?” –Öhhhm, det blir när jag har tävlat färdigt och har tid att vara skadad, tror jag. Och knäckte och vred i nacken och efter det kunde jag vrida på huvudet igen

Men, men skam den som ger sig, nacken har det bättre nu, har börjat kunna sova på magen igen. Det gäller att kunna eller i alla fall försöka att dela skadorna man får i dem man kan träna med och dem man inte kan träna med. Om jag hade vilat för varenda skada jag har/får så skulle jag fortfarande ha blått bälte och bestämt inte ha vunnit varken EM eller Copa do Mundo. Men även om det är viktigt att kunna bita ihop tänderna och träna vidare, smärtan är en del av gamet. Så är det lika viktigt att kunna säga ifrån att nu är jag faktiskt skadad och KAN inte träna. Tyvärr har jag svårare att säga ifrån än att träna vidare. Det är nog därför jag har kommit så långt som jag har, men det är också därför jag har och får de skador som jag har.

Träningsbilderna har jag fått från Endy Lindén från Malmö, tack så mycket för bilderna, det är svårt att hitta någon som kan ta bra träningsbilder!

Jag vil börja meda tt säga tack till alla er som läser min blogg och speciellt er som kommenterar den. Det är både roligt och inspirerande att läsa. Tyvärr är motivationen för att skriva inte alltid i topp, jag har haft extremt mycket att göra det sista halvåret. Både med skolan, mitt extra jobb, förberedelser till mitt forskningsår och inte minst med träningen. MEN, den positiva respons som jag har fått uppväger allt det här.

Det känns konstigt att erkänna det, men jag tror att jag har haft lite för mycket att göra den här hösten/vintern. Det har inte varit en massa stora grejer, och nästan allt är sånt som jag har gjort innan. Skolan är inte ny, jag har pluggat i 4 år nu. Mitt extra jobb på ca. 30 timmar i månaden har jag också haft ganska länge. Det som är nytt är förberedelserna för mitt forskningsår som jag precis har påbörjat, det har stulit ganska mycket energi i och med att det är helt nytt och jag verkligen skal koncentrera mig för att göra det. Träna har jag också alltid gjort, men i och med att det har varit tävlingar hela hösten, ADCC i september och efter det Scandinavian Open och så EM nu förra helgen, så har träningsmängden eskalerat lite grann tror jag. Upp till ADCC tränade jag 6 dagar i veckan, ofta 2 ggr per dag. Jo visst var det jobbigt, men när man har gjort det ett tag, så vänjer man sig till den träningsdosen och det blir vardag och sen har jag utan att egentligen tänka över det bara fortsatt i samma tempo. Inget fel i det, men det var bara ännu en grej som skulle göras. Allt gick bra hela hösten, inga problem, men nu efter ett par månader i samma tempo kan jag märka att jag börjar bli trött, har inte riktigt lust att göra något, allt blir projekt, städa lägenheten, förbereda jobbet till dagen efter, skriva bloggen, tvätta träningskläder, plugga, jobba etc. etc. etc.

Vet inte helt hur jag ska förklara det här, jag har egentligen ingenting att klaga över, ALLT jag gör är saker som jag brinner för och älskar att göra, och jag har haft tur som har fått alla de möjligheterna som jag har. Jag skulle inte vilja byta bort något av det, men ibland blir det bara för mycket. Jag har förnekat det ett tag, men när man andra dagen i rad bara sitter i tv-soffan och bara känner sig trött och inte ahr lust att göra NÅGONTING alls, orkar inte ens titta på tv, då är det något som inte är helt rätt.

Men vad ska man skära ned på?
BJJ’n? NEJ, aldrig, det är liksom den som skapar dirvkraften till allt det andra, kan jag inte träna har jag inte lust att göra någonting, så även om det inte är den som skaffar pengar till hyra så är den prioritet nr 1.

Forskningen/skolan? Nej, det går inte heller, jag är tvungen att lägga tid på skolan, det är det som är min framtid, det jag vill göra när jag en gång blir vuxen på riktigt.

Extra jobbet? Nej, igen tillbaka till argumentet hyra, hur surt det än är så ska hyran betalas varje månad, det är jobbet som skaffar de pengarna.

Fritidsintressen? Well, jag har inte så mycket tid till det här, men igen, det är heller inte nyttigt att aldrig göra något annat än att träna och läsa, man kan kalla det för mitt verklighetsankare. Detta kan jag heller inte skära ner på.

Jag hoppas att det här året blir lite bättre, eller det är jag ganska säker på att det gör, jag ska vara ledig från skolan i 12 mån och bara forska, så det betyder att jag kommer att ha ganska fasta tider på veckorna, men kvällar och helger blir LEDIGA, så det här ser jag fram emot. Påsarna under ögonen börjar bli lite väl stora.

Nu är det nog många som sitter hemma och undrar varför jag har skrivit det här? Anledningen är att det är något som jag har haft problem med, att få ett vardagsliv som håller i längden. Låter lätt, men för mig ahr det tyvärr inte varit så och jag är säker på att det finns många andra som har samma problem och jag tycker att det kunde vara spännande att höra era tankar om det.

Hur säger man egentligen stopp, när allt det som kommer extra är saker som man verkligen vill göra, och vad ska man prioritera, när man vill ha allt på en gång?

Det blev ett lite rörigt inlägg, det är mina tankar som jag har försökt att strö ut på ett papper, jag hoppas att ni kan förstå vad jag menar med det.

Jag sitter i flyget på väg hem från Lissabon och jag ska försöka att sammanfatta allt det jag har upplevt i helgen. Kort sagt kan man sammanfatta allt med ett silver i öppna klassen och ett brons i min egen viktklass.

Matchmässigt har jag redan skrivit om de två matcherna som jag vann på lördagen. Söndagens matcher gick tyvärr inte lika bra. Min första match i viktklassen var mot Monica Vanessa Silva, samma tjej som jag mött dagen innan i den öppna klassen. Jag tycker att det är svårt att gå två matcher mot samma motståndare i samma tävling. I mitt huvud är det matchen redan avklarad, speciellt eftersom jag redan har vunnit. Det är svårt att ladda inför en sådan match, medan hon å andra sidan, har allt att vinna. Hon är revanschsugen och är klar till att ge järnet för att spöa mig.

Matchen börjar helt annorlunda än den förra, hon är aggressiv och jobbar redan från start och är betydligt besvärligare att ha att göra med än dagen innan. Jag kommer faktiskt inte ihåg om hon kastar mig och får nedtagningspoäng eller inte. Hon hoppar i alla fall stängd guard ett par gånger, men jag känner mig inte hotad därifrån, hon är stark, men jag har suttit i för många stängda guardar för att vara rädd där. Jag fångar hennes ena ärm och reser mig upp för att öppna guarden, mycket riktigt gör jag också det, men i det ögonblicket som hennes ben går upp, ställer hon sig på sina fötter igen, back to square one igen. Mera kast. Jag kan fortfarande inte kasta henne. Jag tror att jag får en varning för att jag inte cirklar tillräckligt, men istället kommer ut från mattan. Och av någon underlig anledning när jag försöker att putta ut henne från mattan säger domaren till mig att jag ska sluta putta ut henne och att jag ska kasta henne i stället. Tror inte att den här domaren hade alla hönsen i hönshuset, reglerna för BJJ kunde han i alla fall inte. Hon försöker göra ett scissor sweep på mig från stående, en teknik som är förbjuden i BJJ och detta säger domaren heller inte något om.  När det är 1 min kvar och jag ligger efter, inser jag äntligen att jag är tvungen att ändra taktik. Jag hoppar guard och fångar henne i min halvguard. Till att börja med är jag nära att svepa henne bakåt, när hon försvarar det, får jag en under-hook och kan börja jobba på att komma upp, när jag nästan har kommit helt upp, byter hon och hoppar guard och i det att hon gör det, fångar hon mitt huvud under sin arm och jag landar med både hennes och min vikt på min nacke. SLAM! Det svartnar för ögonen, jag kan märka stöten helt nere i tårna och märker hur kroppen för ett kort ögonblick blir slapp, mera än det ska det inte till förrän jag sitter i hennes giljotin och blir strypt.

Jag landade rätt kass på nacken där och känner mig ungefär som om jag har blivit överkörd av ett tåg, har egentligen inte lust att tävla mera, men jag har fortfarande finalen kvar ett par timmar senare och ska bara ladda om. Precis när jag går ut från en förlust känner jag bara för att åka hem från tävlingen, jag kan ha ganska svårt att ladda om, men jag kommer i väg från hallen och dricker kaffe med mina klubbkompisar och skingrar tankarna lite på det sättet. Det fungerar, efter en stunds struntprat har jag lagt förlusten bakom mig och är klar till att tävla igen. Det är guld att ha bra klubbkompisar med när man är ute och tävlar, det skapar en fast punkt i tillvaron när man själv bara känner sig nervös och tankspridd på tävlingsdagen. Du vet att de alltid finns där och att du kan lita på det, men framför allt att du kan slappna av och vara dig själv tillsammans med dem. De vet precis hur du har det, de har varit i samma situation själv och vetskapen om det skapar en ro i alla fall för mig.

Innan finalen är jag skitnervös, vet inte riktigt varför, men det är jag, eller det är inte helt sant, jag pendlar mellan att känna mig oövervinnerlig och att bara ha lust att sätta mig i första bästa taxi bort från hallen, men det är väl det som är nervositet.  Alla finalerna går på samma matta, herrarna börjar, och damerna är till sist, och allra sista matchen är min match. Nervös eller inte kommer jag upp på mattan i alla fall, hon hoppar guard nästan direkt och nu begår jag första felet. Jag känner mig ganska stabil på toppen, men istället för att passera, går jag efter ett benlås, som jag inte får, får fatt i hennes fot och drar för kung och fosterland för att sätta ett fotlås, hennes fot pekar åt helt fel håll och jag fortsätter, men precis lika envis som jag är med mitt fotlås är hon med sitt försvar, tror hellre att hon bryter foten än att klappa på det. Hur som helst kommer hon ur det och får 2 p för svepet och parkerar överst i min halvguard, får ett djupt grepp under nacken med bra kontroll av mitt huvud och där ligger jag resten av matchen, hon kan inte passera, men jag kan heller inte komma loss. Skit, skit, skit, men nu vet jag vad jag ska träna på i alla fall.

Alla matcherna är filmade, jag kommer att lägga upp länkarna så fort de kommer upp på nätet.

Allt i allt är jag nöjd med helgens prestationer, har 1 miljon detaljer och strategier jag ska rätta och ändra, men enda sättet att göra det är att begå alla misstagen på en tävling, alla kan begå misstag, det är helt ok, men bara dårar fortsätter att begå samma misstag igen och igen.

På ett sätt kan man säga att komma upp och tävla brun/svart är som att börja om från början igen med vitt bälte. Nu är det jag som är nybörjaren och jag måste börja tänka på ett nytt sätt. Taktiken och strategin betyder så mycket mera nu. I efterhand kan jag ju se att det var idiotiskt att gå efter det där benlåset i finalen, jag skulle ha stannat på toppen och passerat istället och fått mina poäng. Jag har lagt strategier och gameplans innan, men det har inte varit på samma sätt. Jag har lagt taktik innan och följt den, men det har inte spelat så stor roll vad jag har gjort för något, om jag har kört topgame eller guard, det har fungerat i alla fall, jag har varit så mycket starkare än mina motståndare att jag har kunnat rädda hem matchen på trots att jag har gjort misstag och fel. Det fungerar inte längre, nu gäller det att hitta motståndarens svaga sidor och utnyttja dem. Det är som att öppna en dörr att förstå det, visst har jag vetat att man måste lägga en bra gameplan innan, men det är inte förrän nu, som jag verkligen har FÖRSTÅTT hur viktigt det är. Hur coolt som helst, jag känner mig som ett litet barn som precis har sett att det finns en ÄNNU större lekplats lite längre bort än den jag leker i nu