I am sitting and looking out the window of my hostel in Copacabana, the sun is shining and the temperature is just perfect. I have just returned home from a walk in the morning sun. In other words, life is just wonderful!

I flew from Copenhagen at 11 AM yesterday morning, and arrived in Rio at 9 PM local time, so in other words, far too many hours in an airplane, but it was  worth every minute.
The next month, I will not do anything but  training BJJ and just take care of myself and recharge my  batteries. Today will be quiet, I am a bit jet-laged, even though I have slept eight hours this night. There is no BJJ training on Sundays anyway, so I’ll go to the beach soon and just relax in the sun. Hopefully I’ll be able to write a bit more regularly now that I don’t have all the other things that takes up all of my time, like work for example….

Some pictures from previous times I have been here:

Jag sitter och tittar ut genom fönstret på mitt hostel på Copacabana, solen skiner och det är precis lagom varmt. Har precis kommit hem från en morgonpromenad i solen. Med andra ord, livet är underbart!

Jag flög från Köpenhamn kl. 11 i går förmiddags, och kom fram till Rio kl. 21 lokal tid, så med andra ord alldeles för många timmar i ett flygplan, men det är värt varenda minut.

Nu den nästa månaden ska jag inte göra annat än att träna BJJ och bara ta hand om mig själv och ladda batterierna. I dag blir det lugnt, kan märka jet-lagen, även om jag har sovit 8 timmar i natt. Det är ändå ingen BJJ-träning på söndagarna, så jag går i väg till stranden snart och laddar batterierna. Förhoppningsvis kommer jag att kunna skriva lite mera regelbundet nu, när jag inte har allt möjligt annat som tar tid, typ jobb och andra irriterande saker som tar tid från träningen.

Lite bilder från tidigare gånger jag har varit här:

Jag gör ett försök med att skriva bloggen både på svenska och engelska, läs och skriv gärna vad ni tycker om det, och hur jag ska göra i framtiden.

Jag var hemma till min lillebrors student i helgen och sov i min gamla säng. BIG mistake! Det skulle jag aldrig ha gjort! Efter 3 nätter i den mådde min rygg ungefär som en osmord fällkniv. Ont i ryggen och stel som en pinne. Jag trodde att jag kunde sova överallt, men det kunde jag visst inte.

I söndags sitter jag lite lagom träningsabstinent och ska köpa biljett hem till Köpenhamn, och ser då att billigaste biljetten är med bussen som går kl. 03:30, Bingo! Den tar jag, så hinner jag dessutom tillbaka till morgonträningen kl. 10, perfekt!

I måndags hann jag med två träningar, morgonträning med de stora grabbarna och judo och BJJ på kvällen. Temat var upside-down guard, inte världens bästa när man har ont i länden, så det blev bara teknikträning och så satt jag på bänken resten av tiden, surt, men men, inte så mycket att göra åt det. Ungefär samma sak hände under onsdagsträningen, körde judo och teknik, men så fort jag började sparra så sa ryggen i från, irriterande! Jag har trots allt lärt mig att lyssna på kroppen när den säger i från, det finns ingen anledning till att fortsätta när det gör ont, inte nu i alla fall. Jag flyger till Brasilien om en vecka och då vill jag gärna vara hel utan skador och inte övertränad. Det hade varit något annat om det var precis innan en tävling, då hade jag antagligen bara stuntat i det och kört vidare.

Idag på sparringträningen var det borta!

Har haft en liten downperiod nær det gäller sparring, jag har inte haft lust till att träna hårt, jag har mest haft lust att ligga och leka med nya tekniker och prova nytt. Helst utan att det blir alltför jobbigt. De perioderna är bra, för det är då jag utvecklar mig allra mest, när jag struntar lite i hur det går och provar vad som händer om jag gör si eller så. Kass för konditionen, men mitt game har utvecklats av det. För ett år sen hade jag inte någon guard, som var værd att prata om, jag bestämde mig då för att strunta i det gick dåligt och konsekvent bara köra guard. Det har betalat sig, nu är min guard faktiskt ok

De sista månaderna har jag tränat mycket med folk som är både større och bättre än mig, och tro mig, jag har varit klar till att riva håret från huvudet ibland, INGENTING fungerar, man känner sig som en förståndshandikappad nybörjare. Men även det kan jag se fördelarna med nu efteråt, när jag tränar med någon på min egen storlek så fungerar mina tekniker och jag har lärt mig hur man lägger press på sin motståndare och rör sig snabbt.

Skulle jag ge ett par råd till er hur man utvecklas, så lek med teknikerna, var inte rädd för att prova nya saker när du tränar på klubben, kör inte ditt A-game hela tiden, det kan du redan, för att utvecklas behöver du prova nytt och exprimentera.

Gör inte träningen för lätt, det hænger lite ihop med det andra, försök att träna så mycket som möjligt med folk som är bättre än dig, även om de inte kan vinna över dig i en match, så har de ofta specialiteter som de är bättre än dig i. Om du tränar med en kille som är mindre och svagare än dig, men har en giftig guard, så träna att passera guard på honom. Med motståndaren som är mindre och snabbare, träna på att köra ett snabbt game, träna dina transitions och få upp tempot. Det är så jag försöker att göra, jag lyckas inte alltid, men jag strävar efter det. På det sättet kan du faktiskt utveckla ditt game, även om du inte alltid har “drömsparringspartnerna”.

Nästa vecka blir det heller inte så mycket träning, jag jobbar nästan alla dagarna fram tills jag åker, jag kommer behöva varenda krona jag kan tjäna för att betala min resa, men tro mig, det är det värt!

 I have started writing both in Swedish and in English, please feel free to read it and comment on what you think if it, and how I should do in the future.

I was home for my little brother’s graduation this weekend and slept in my old bed. BIG mistake! I should never have done that! After three nights in my back it felt like a non-lubricated folding knife. Sore back and stiff as a stick. I thought that I could sleep anywhere, but guess I could not.

Last Sunday, I am sitting at my fathers and I am having enough BJJ-cravings to buy a ticket home to Copenhagen. The cheapest ticket is on the bus is going at. 3:30, Bingo! I’ll buy it, because then I’ll be back in time for the moring class tomorrow at. 10, perfect! : D

On Monday I did two training sessions, training in the morning with the big guys and Judo and BJJ in the evening. The theme was upside-down guard, not the world’s best when you have a pain in the lower back, so I only did the technics, and then I sat on the bench the rest of the time, anoying, but really nothing to do about it. Roughly the same thing happened during training on Wednesday, did judo and technics, but as soon as I began to sparr I could feel my back, annoying!

After all, I have learned to listen to my body when it tells me to stop, there is no reason to continue when it hurts, not now anyway. I fly to Brazil in a week and then I would like to be whole without injuries and not overtrained. It would have been different if it was just prior to a competition, then I probably just would have ignored it and continued.

Todays sparring was great!

I have had a little down period with the hard sparring, I have not had the desire to train hard, I have had the most desire to stay and play with new techniques. Preferably without making it too hard. These sessions are good, because that is when I develop most, when I do not care how the sparring goes and just try what happens if I do this or that. It is notthat good for the cardio, but my game has evolved from it. A year ago, I had no guard, worth talking about, but I decided to ignore that I just got smashed just consistently played guard. It has paid off, now my guard is actually ok:)

The last few months I have been training a lot with people who are bigger and better than me, and believe me, I have been ready to tear my hair from my head sometimes, nothing works, you feel like a mentally retarded beginner. But even I can see the benefit of it now, when I train with someone my own size I can do my techniques and they acctually work and I have learned how to put pressure on my opponents and move quickly.

If I were to give a couple advice to you on how to develop, so play with new technics, do not be afraid to try new things when you are training at the academy, do not play your A-game all the time, you are already able to do that, to develop, you need try new stuff and experiment.

Do not make your training too easy, it is kind of connected with the other, try to train as much as possible with people who are better than you, even if they can not win over you in a fight, so they often have specialties that they are better than then you at. If you train with a guy who is smaller and weaker than you, but has an excellent guard, then train to pass guard with him. With an opponent who is smaller and faster, to practice a quick game, practice your transitions and turn the tempo up. That is how I try to do, I do not always succeed, but I try to keep it as my intention. That way you can actually develop your game, even if you do not always have “dream sparringpartner”.

Next week I will not do so much training, I work almost all the days until I depart, I am gonna need every penny I can earn to pay for my trip, but believe me, it’s worth it!

Det har varit väldigt dåligt med uppdateringar på det senaste, det ber jag igen, igen om ursäkt för.

Det har hänt ganska mycket sen sist, inte på tävlingsfronten, men på den privata.
Jag har tidigare berättat om att jag fick en pregrad. forskningstjänst från första feb i år. Den sa jag upp sista april. Det var ett ganska svårt beslut att ta, jag har funderat mycket, länge och väl över det innan jag bestämde mig. Det var en stor möjlighet att skapa kontakter och få meriter som jag kunde använda när jag en gång ska söka jobb. Min handledare är överläkare och en av de högsta ledarna i AntiDoping Danmark, och det var många andra duktiga personer i min arbetsgrupp. Så på pappret, en stor möjlighet och chans att göra något som kan användas när jag ska söka jobb. Projektet var även det ett bra projekt, det skulle handla om astmamedicin och doping, jag skulle få mitt eget försök, med egna försökspersoner som jag skulle vara ansvarig för och allt var träningsrelevant.

Alltså på pappret var allt perfekt, relevant projekt, trevliga kollegor, eget kontor, ALLT. Förutom arbetsglädjen. Jag har egentligen känt lite så från början, att jag egentligen inte har lust att göra det här. Men allt var så perfekt på pappret, så jag tänkte att det nog bara är jag som är larvig och att om jag nu bara säger det högt tillräckligt många gånger, så kommer jag att trivas med det och jag ska bara vänja mig vid att forska i stället för att plugga, att det bara var en inkörningsfas. Och det gick ganska bra i början, allt flöt på bra. Men problemet var att det inte blev bättre, jag satt fortfarande vid mitt skrivbord och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Visst, jobba med mitt projekt, det visste jag, men hur börjar man med det? Vad gör man måndag morgon, när man har druckit sitt morgonkaffe? Jag har inte en aning! Det var en del av frustrationerna som jag kände, inkompetensen, att HELA tiden behöva fråga, vad gör jag nu? Vem ska jag skicka det här pappret till? Vad ska jag ansöka om? Tillbaka till mellanstadiet igen.

Skrivbordsjobbet höll jag på att bli galen av. Jag HATAR att sitta inne, själv på ett kontor, framför datorn och arbeta, speciellt när jag inte vet helt vad jag ska göra. Jag har skickat så många ansökningar till både Läkemedelsverket, Etisk kommitté, en halv cm till varje. Fråga mig inte vad det står i dem, bara blanketten som skulle med till läkemedelsverket var 20 A4 lång, hur fasen kan man svara på så många frågor om ETT försök?? Jag kunde inte.

Som ni nog kan förstå så var detta en stor utmaning för mig. Jag tror att när man står framför en utmaning som man inte helt vet hur man ska klara av, så kan man reagera på två olika sätt.
Det ena är att man börjar tänka hur ska jag klara det här? Hmmm, om jag börjar med att göra såhär, så kan jag läsa lite mera om det här, och prova detta, så borde det gå. Det är den positiva reaktionen som kommer, när man växer med uppgiften. Man tror inte riktigt att man klarar av det, men man vill det verkligen, så man anstränger sig lite extra och klara av det. Detta är en utmaning som är lagom svår, det är inget som man redan kan, men det är heller inte så svårt att man inte kan klara av det, den slutar i en succéupplevelse.
Det andra sättet är känslan av, att det här klarar jag aldrig. Du skulle lika gärna kunna stå framför en 25 m hög betongmur och bli ombedd att hoppa upp på den. Omöjligt! Istället för att se möjliga vägar för att lösa problemet, så ser man sig själv misslyckas och man kan absolut inte, på något sätt se hur man ska genomföra det här. Problemet blir en klump i magen istället för en möjlighet för att utvecklas och växa. Det var så jag kände inför mitt forskningsprojekt, det var en stor svart klump i magen.

En annan grej var att jag hade fria arbetstider, perfekt! Jag kunde anpassa mitt jobb så jag kunde träna på förmiddagen ibland också. Problemet var bara att jag aldrig riktigt var ledig. Även om jag inte var på jobbet, så tänkte jag på det och hade konstant lite dåligt samvete över att jag nog egentligen borde ha jobbat lite mera och varit klar lite tidigare. Att hela tiden gå runt med den känslan tar otroligt mycket energi, i mitt fall från träningen.

Det är ungefär på den här bakgrunden som jag tog beslutet att säga upp mig, nu handlar just det här exemplet om ett jobb, men det kunde precis lika gärna ha varit träningen, ett förhållande, vad som helst.  Jag tror att det här problemet finns inom många områden. Min lösning på problemet den här gången var att ge upp. Det är faktiskt första gången i mitt liv som jag slutar mitt i något utan att göra det färdigt. Quitter, tänker nog många nu. Och jo det stämmer, men man kan inte alltid fortsätta med allt man börjar med bara för att man har börjat med det. Det handlar om att vara så ärlig mot sig själv att man kan märka om det här är något som man slutar med bara för att det är lite besvärligt, det är fel anledning till att sluta. Men ibland så har man bara hamnat på fel ställe, man har börjat med något som man verkligen inte trivs med och då är den bästa lösningen att sluta. Jag provade det här, gav det en chans, men jag trivs inte och därför slutar jag med det och går vidare till något annat. Så kände jag med forskningen, det var inte någonting som passade mig och även om det låter som en klyscha, så är livet för kort för att göra saker som du inte vill och trivs med, man är bara ung en gång och det gäller att utnyttja det för att göra de saker som man vill och komma dit man vill. Många saker får man en andra chans med, men inte just det, du lever bara EN gång.

Ok, det var tillräckligt med filosofi, nu till det viktiga: Träning!
I går var jag i Malmö och tränade på MMA Alliance, det var gemensam träning för hela CheckMat i södra Skandinavien med Leozinho Vieira. Och det var PROPPFULLT, hela mattan var full! Vi tränade upside-downguard och 50/50 guard, och allt skulle pusslas minutiöst, du fick träna svepen, så din partner landade där en annan kille hade legat 2 sek tidigare. Men lite nya tekniker och detaljer på sånt som jag redan kunde, så det var en bra träning. Om inte annat så sparringen, det var många duktiga killar att träna med. Det med att hitta duktiga tjejer att träna med utanför klubben har jag nästan gett upp. Nu kör jag med killarna, jag tränar mycket med några av mina tränare, Shimono och Joachim, 82 kg och 98 kg, i början är det besvärligt, men när man har vant sig vid det så fungerar det ganska bra, de håller igen med vikten, INTE tekniken och tempot, så kan vi sparras på ett sätt som gör att vi bägge två utvecklas. De lär att tighta till sig, om det är för mycket plats, så är jag så liten att jag kan få in knän och fötter överallt.

Den här helgen blir lugn rent träningsmässigt, det är nog ganska bra, är lite lätt övertränad just nu och är öm i både led och fingrar. Jag ska hem till Jönköping, min lillebror tar studenten, så det blir släktkalas för hela slanten.

Jag funderar på att börja översätta de inlägg jag skriver till engelska också,  så bloggen blir både på svenska och engelska, vad tror ni om det? Finns det intresse för det?

Oj, nu har det gått väldigt lång tid sedan förra uppdateringen.

Men det betyder inte att jag har gått sysslolös, tvärt om, det har hänt väldigt mycket!

I korta drag kan jag berätta att jag satt fast i Abu Dhabi i 2,5 vecka, istället för de 5 dagar som var meningen från början. På gott och ont, det är ett speciellt ställe, och jag var den enda kvar, men jag träffade vänner för livet där, så helt illa var det inte heller.

Jag har sagt upp mig på mitt forskningsjobb, i all den lediga tid jag hade i Abu Dhabi hade jag tid att tänka genom min situation och vad jag egentligen vill göra, och jag trivdes inte med att forska, och då istället för att fortsätta med något som man inte riktigt trivs med, bestämde jag mig för att sluta. Livet är alldeles för kort för att hålla på med saker som man egentligen inte trivs med. Det låter klyshigt, men man lever bara en gång och det gäller att göra det bäst möjliga av det.

Jag har köpt flygbiljett till Brasilien . Jag åker den 26 juni och kommer hem igen 3 augusti, det kommer bli helt underbart, jag ska inte göra något annat än att träna och ligga på stranden!

Nu ska jag iväg och träna igen, så jag hinner inte skriva mera, men det kommer en längre utläggning om allt som har hänt sen sist snart, jag ska bara ha tid att skriva den

Dags för en liten uppdatering. Jag sitter fortfarande fast i Abu Dhabi, det var meningen att jag skulle ha flugit hem i söndags, men flyget var inställt. Första flyget hem när jag bokade om var 2 maj, ja just det ANDRA FUCKING MAJ!!!!!! Helt sanslöst och jag har inte en aning om när jag faktiskt ska hem, eftersom det inte är jag som har köpt biljetten, det är BJJ-federationen här som har gjort det, så dom måste boka om den, inte jag. Och jag har hört absolut ingenting om när jag ska flyga, så det blir spännande at se när det blir. Annars går det ingen större nöd på mig, bor på 5-stjärnigt hotell, med världens största buffet inkluderat tre gånger om dagen, och det bästa är att jag inte ska betala någonting alls själv, det gör BJJ organisationen Tyvärr har alla andra åkte hem idag, så nu är det bara jag och en brasse från London kvar, så det blir nog lite ensamt nu nästa dagarna, eller timmarna, jag vet ju fortfarande inte när jag ska hem än. I morgon ska jag ut på sight-seeing med en kille som jag träffade i Barcelona första gången, han var med och arrangerade ADCC där. Han har lovat att han ska ta med mig och visa mig runt i Abu Dhabi, så det blir spännande.

Annars har jag faktiskt inte gjort så mycket annat än att ligga på stranden på förmiddagen, kommit tillbaka till hotellet, ätit lunch också åkte och tränat BJJ på kvällen. Det finns hur mycket bra sparring som helst här. Shejken har infört BJJ som obligatoriskt i skolan, så han har importerat en massa svartbälten från Brasilien för att undervisa och det är dom jag har rullat med på kvällarna. Så det går absolut ingen nöd på mig, lever det goda livet härnere, det enda som är lite surt är att alla andra har åkt hem. :(

Och nu till matchen mot Luanna: Tror det var den tuffaste matchen jag har gått än så länge. Hon är duktig och betydligt mera erfaren än jag är, så egentligen kan man säga att det mest var en titta och lära tävling för mig. Hon vann på en strypning när det var 30 sek kvar och då stod det 2-1 i fördelar till henne och jag höll på att kasta henne en gång, men kunde inte hålla henne nere, så jag fick bara en fördel för det. Så hon vann rättvist, hon var lite bättre än mig, Men det häftiga var att detta är tjejen som har vunnit allt sista året och jag var inte så långt efter henne, om jag tränar ordentligt så kan jag slå henne. Och framför allt är jag nöjd med min insats i matchen, jag fastnade inte i några låsta positioner och hon lyckades inte ta poäng på mig och för första gången på länge på tävling presterade jag något som jag kan känna mig nöjd med, körde avslappnat och bra. Bara det i sig är en seger, har varit spänd och inte riktigt vågat öppna mitt game ett tag, men det känns som om jag har kommit över det.

Nu är ajg på plats i Abu Dhabi, landade sent i tisdags natt.
Hinner itne skriva så mycket nu, vi har precis kommit hem från tävlingen och sitter på hotellet, men invägningen har gått bra, vägde in på 62,5 kg, så jag var faktiskt 500 g under, men det är ajg inte längre, vägde mig nu här efter middagen och då visade vågen 70 kg, ups….

Matcherna går i morgon kl 18 lokal tid, i första matchen ska jag möta Luanna Alzuguir, som vann Mundials och ADCC förra året och precis har vunnit Pan Ams, så det blir spännande, ser fram emot matchen!

Nu är det bara en vecka kvar till tävlingen i Abu Dhabi och vi har fortfarande inte fått några flygbiljetter än. Och just när det gäller den här sortens saker är och förblir jag über-svensk. Jag HATAR att inte ha 100 % kontroll på allt när jag ska åka i väg och tävla. Jag tror säkert att vi kommer att få biljetterna, men tänk om vi inte gör det??? Men tyvärr är det ju inte så mycket annat att göra än att vänta och se.

Träningen har gått lite i vågor nu sista veckan tycker jag, av någon underlig anledning har det varit stort manfall på sparringspassen. ALLA som väger under 82 kg har bara gått upp i rök, och kvar är det jag och alla dom stora grabbarna. Det har under rådande omständigheter fungerat väldigt bra, alla killarna jag har tränat med är tekniskt duktiga och vi kan sparra ganska bra om de inte använder sin vikt så mycket, men försöker att röra sig mycket istället. Men jag kan väl erkänna, det är skitjobbigt, jag måste vara väldigt snabb och så fort jag gör misstag så faller jag som en fura ner i mattan.
Men det som inte dödar det härdar…..eller skadar, men som tur är har jag lyckats hålla mig skadefri än så länge. Som tur är har de lite mindre kommit tillbaka nu den här veckan, Shanti är hemma från semestern i gen, och nu kan jag se fördelarna med att ha tränat med de stora, när jag drar i hennes arm, så flyttar hon sig

Annars tror jag att jag är ganska ordentligt övertränad just nu, allt gör ont, axlar, fingerled, höfter och för att inte prata om psyket. Det känns som om ingenting fungerar och att jag har glömt allt det jag har lärt mig sista året. Men så har jag det alltid innan en tävling, så jag tar det inte så tungt, det är bara en del av processen, det hjälper mig att fokusera på tävlingen. Jag VET att jag inte hade kunnat träna hårdare än jag har gjort. Jag kommer att flyga den 12e eller 13e, så det är bara en veckas träning kvar nu, de sista detaljerna ska sättas på plats och huvudet ska komma i tävlings-mood.

Sitter på jobbet och skriver, så det bliver med danska bokstæver, hoppas att ni kan stå ut med det. Tror att stavningskontrollen ændrar en del av orden jag skriver också, men jag tror fortfarande att ni kan førstå vad jag menar.

Nu har glædjen øver segern i Belgien børjat lægga sig och jag ær tillbaka i træningsrutinerna. Tyværr åkte jag på en førkylning nær jag kom hem, så førra veckan trænade jag inte så mycket alls, låg mest hemma och snorade, och det ær væl kanske inte så konstigt nær man tænker på vad den stackars kroppen har fått utstå de senaste veckorna. Men, men det gæller ju att kunna utnyttja det också, så jag var hemma i Jønkøping och hælsade på familjen istællet. Pappas hund fick hundvalpar før ett par veckor sedan. Valparna ær nog bland det søtaste jag har sett på længe, så jag tror att jag satt och lekte med dem i alla fall hælften av tiden jag var hemma.

Nu ær jag tillbaka på mattan igen och trænar før fullt, det ær så hærligt!

Man kan ju tro att jag borde trøttna på att træna så mycket som jag gør, det ær samma  kællarlokal, samma tekniker som nøts igen och igen, men jag ælskar det. Jag kan inte førklara varfør, men det ær så hærligt, vågar inte riktigt tænka på vad som skulle hænda om jag skulle bli så skadad att jag inte kunde fortsætta. Det som en gång børjade som en hobby, något man gjorde tre gånger i veckan før att hålla sig i form har nu blivit så stor del av min identitet att jag inte kan se mig sjælv gøra något annat. Jag har funderat ganska mycket på just detta nu sista tiden, vad ær det som gør att man fortsætter att træna? Varfør bliver det så viktigt?

Anledningen till att jag har funderat øver det tror jag ær att man i bland bliver konfronterad av vænner och bekanta nær de frågar varfør man trænar och vad som motiverar en att forstætta.

Det ær nu man gærna vill dra fram sina logiska och bra argument før varfør man gør det. Tyværr kommer de oftast inte fram just då, utan man står ofta bara tyst stammande och sæger øhhh, ja men det ær før att jag tycker att det ær roligt….

Samtidigt som man funderar i sitt stilla sinne om det verkligen ær roligt, nær man har varit upp kl. 6 før att hinna spring på morgonen innan jobbet och man har blåmærken på benen, ær skithungrig før att man ska pressa sig ner i viktklassen och musklerna ær både ømma och trøtta.

Nær man trænar ligger man på golvet och brottas med killar (ja, vi ær ju inte så många tjejer) som ibland væger dubbelt så mycket som en sjælv. Och jo, det ær klart att det gør ont ibland, det ær en kontaktsport, så det kan man inte helt undvika. Svetten rinner, du vet inte om det ær din egen svett som gør att træningsklæderna ær bløta, eller om det ær din træningskompis som har svettat ner dig.

Skadorna kan man inte riktigt manøvrera sig runt om, man kommer sakta men sækert nærmare ett liv med kroniska smærtor. Och pengar finns det inte i sporten heller, det ær en handfull runtomkring som kan øverleva på sin sport,  och då handlar det mera om att øverleva och inte leva gott. Vad ær det då som gør att man fortsætter, trots allt det hær?

Gemenskapen som skapas med dina klubbkompisar tror jag ær en vigtig del av det. Det ær klart att det ær flera anledningar æn det hær, men jag tror att den spelar en vigtig del. Den hær gemenskapen bliver stark, æven om man kanske inte vet var kompisens mormor heter i førnamn, det ær inte det som ær viktigt i den hær typen av førhållanden, så ær man fortfarande ganska tighta. Detta på grund av att man spenderar så mycket tid tillsammans, men också på grund av de upplevelser man får tillsammans. Man væxer som mænniskor tillsammans. Du lægger faktiskt på ett sætt ditt liv i din træningspartners hænder nær ni trænar, nær du sitter i strypningen och klappar av har du egentligen inga garantier før att han ska slæppa. Det kræver vældigt mycket tillit och i det att man får bekræftat att han slæpper, så stærks denna tillit. Och alla saker man upplever tillsammans, tævlingar, resor, nervositet, succeér, nederlag, ja det ær många kænsloladdade øgonblick. Førståelsen før vad man går igenom ær en annan del av det, alla vet hur det kænns att gå från tævlingen som førlorare, besvikelsen och det anti-klimaks som kan uppstå. Glædjen som man kænner nær man æntligen sætter den perfekta tekniken som man har trænat på så længe.

Och nej, resten ær inte logiskt, det bliver en slags besatthet, tror det bæsta sættet att beskriva den bara ær For the love of the game!

 Oj då, gick nog lite i sjælvsving som sæger på danska, skulle egentligen bara skriva ett kort litet inlægg, men kom gærna med era tankar om vad som driver er att træna. Jag har egentligen mera att skriva, men tyværr ræcker tiden inte alltid till.

Flyget gick kl. 6:35 i fredags morse från Kastrup, det vill säga att jag skulle släpa mig ur sängen kl. 4 :S Jag började redan i torsdagskväll med att basta bort vätska, bastade bort 1,5 kg i badhuset härhemma och låg och sov med massa kläder på mig natten till fredagen, så jag var ganska trött när klockan ringde, man sover inte varken bra eller djupt när det känns som om man ligger under en elfilt mitt i öknen, det är VARMT!

Från Bryssel skulle jag med tåg till Antwerpen och därifrån vidare till Herentals, den lilla orten mitt i ingenstans där tävlingen skulle vara. Att åka tåg i Belgien är inte helt samma sak som att åka tåg i sverige kan jag berätta, det är helt omöjligt att få reda på var man är någonstans. Det är inga skyltar i tåget som visar namnet på nästa station, ingen röst i högtalaren som säger namnet på stationen, man får ta reda på det själv genom att klistra ansiktet mot fönsterrutan och försöka få syn på en skylt med stationsnamnet på perrongen. Haha, man luktar turist lång väg!
Jag förstår inte helt själv hur jag lyckades med det, men efter att ha bytt tåg två gånger, så står jag på stationen i Herentals, och det är en GRUS-perrong! Belgien, Västeuropas enda U-land… jag slänger väskan på ryggen och börjar traska mot hotellet, killen på stationen gav mig vägbeskrivelse och efter 10 min är jag där, ÄNTLIGEN.

Dåre som jag är, så är det första jag gör att hoppa i ett kokhett badkar för att bli av med mera vätska. Normalt älskar jag att ligga i badkaret, men efter den här helgen har jag lärt mig att hata det, men tyvärr är det ett nödvändigt ont. Efter att ha legat en timma, packar jag in mig i svettdräkten och går en promenad och svetten rinner i floder, har aldrig varit med om något liknande! Nu ligger jag på 63,5 kg, perfekt! Eftermiddagen går åt med att handla mat och kolla film på rummet, allt som kräver så lite hjärnkapacitet som möjligt.

Morgonen efter när jag vaknar står vågen åpå 62,9 kg, JAG KLARADE DET!!! Tror inte att jag har vägt så lite sen jag gick i fyran. Jag tar hur som helst en taxi ut till tävlingshallen, är där kl. 7:30, invägningen ska börja 8:00, så jag är lite rädd för att jag kommer så sent att jag hamnar sist i kön och därför blir tvungen att vänta jättelänge med att dricka, haha, det skulle jag aldrig ha oroat mig för. När jag kommer till hallen är det helt tomt, inte ens arrangörerna har kommit än. Kl. kvart i åtta kommer det några andra svenskar från Prana, och inte förrän kl. är 8:15 kommer tjejen som har hand om invägningen, och hon har med sig vågen. När hon ställer ner den tror jag inte att det är sant, det är en jävla IKEA-våg, den slags väg som har en skiva som snurrar och visar vikten när man ställer sig på den. Det är inte sant, jag har cuttat 4 kg för att väga in på DET DÄR??? När jag ställer mig på vågen visar den precis 63 kg, och tjejen börjar muttra om att det nog är för mycket och att jag ska ut och springa, ALDRIG! Jag lägger vikten över på det ena benet och Wuptii, så väger jag bara 61,5 kg och är därmed invägd, vilket skämt!

Fyra timmar senare är det dags att gå första matchen, vi är 5 tjejer totalt och med min vanliga tur så är jag såklart den som ska gå en match mera än de andra. En sak som jag aldrig kommer att förstå det är varför tjejer alltid ska bli bästa vänner med varandra INNAN dom tävlar. Helt obegripligt för mig, jag hälsar på motståndaren, men inte mera, jag vill hålla mig så långt borta från henne som möjligt. Tycker att det är väldigt irriterande och jag tappar lite fokus när tjejen som jag inne i huvudet förbereder mig för att mosa sönder och samman kommer fram och presenterar sig och börjar småprata och försöker att bli kompis. LÅT MIG VARA I FRED! Med risk för att bli stämplad som snobbig så håller jag mig så långt undan som möjligt och håller fokus på det sättet.
Första matchen är mot en liten blåbältestjej. (Alla bältesfärger tävlade blandat på den här tävlingen) Hon hoppar guard det första hon gör, perfekt, jag passerar ganska lätt och håller henne, hon fångar mig i halvguard igen, och jag passerar en gång till. Jag går efter en kneebar, som jag inte får, men fångar henne i ett figure-fourfotlås istället. Samma lås som jag inte lyckades med på EM, nu jäklar! Stackars tjej, hon fick betala för frustrationerna som fortfarande fanns i bakhuvudet.
Andra matchen är mot en tjej från Polen. Hon var lång, men stark som fasen, hon hoppar guard ganska fort hon också, jag passerar henne från halvguard, direkt till mount, och går efter en armbar, som jag inte får, och så vänder vi lite fram och tillbaka resten av matchen, jag slöar och slarvar lite, hon är nära att ta ryggen på mig en gång, men matchen slutar 7-0 till mig.
Finalen blir mot Yasmine från Holland, som normalt tävlar i -53 kg, hon väger 15 kg mindre än mig, och även hon hoppar halvguard, hon är duktig, men jag är för stor och stark för att hennes tekniker ska fungera. Jag har svårt att passera hennes guard, hon är bra, men så får jag ryggen på henne och därifrån vinner jag på en armbar.

JAG VANN HELA TÄVLINGEN!!!!
Eller skit samma med den här tävlingen, men jag får en biljett till finalen som går i Abu Dhabi i mitten af april och inte bara det, jag får hotell, flyg och visa betalt. Det är så häftigt att jag inte själv förstår det! Det är där det verkligen gäller, där kommer alla de bästa tjejerna från hela världen, från Brasilien kommer tjejen som jag förlorade EM-finalen mot, Beatrize Mesquita. Från USA kommer Hillary Williams, som jag har förlorat mot en gång och vunnit över en gång och många många flera, alla namnen är inte klara än, men det är dom allra bästa från runtomkring som kommer. Och så lilla jag såklart!

Jag hade planerat att vila i söndags, hade 6 träningsdagar i ryggen med hård sparring på många av dem, men så fick jag erbjudande om att komma till MMA Alliance i Malmö och sparra med killarna där. Det kunde jag såklart inte sæga nej till, hej då till den vilodagen, det blev 1,5 timme sparring istället, härligt! Tack för sparringen killar! Sparringen går bra just nu, teknikerna och timingen har fallit på plats och det känns riktigt bra.

Måndag blev det morgonträning, med lite teknikrepetition och sparring efter det, kvällen såg ungefär likadan ut, drills, teknikträning och situationssparring efter det, och även nu känns det som om teknikerna börjar sitta ordentligt igen.

Det som inte känns lika bra är att jag är ganska sliten i kroppen, hade planerat att träna lite lätt tisdag och sparra sista gången i onsdags. Så blev det inte, jag har vilat bägge dagarna. Har bara jobbat på dagarna och slappat på kvällarna. Tekniskt är jag dær jag ska vara inför tävlingen, en sparring till eller från gör inte den stora skillnaden inför helgen, det jag inte kan nu, det hinner jag ändå inte læra mig på ett träningspass. Vilan är viktigare just nu.

Vikten är en annan historia, som jag helst inte vill prata om. Eller jo, vi tager den i alla fall. Just nu väger jag 66,5 kg, invägningen är lördag morgon kl. 8, då ska jag väga 63 kg. Det kommer att bli jobbigt att bli av med 3,5 kg, men jag har lånat en svettdräkt av en träningskompis och har beställt ett hotellrum med badkar, de hade ingen bastu på hotellet, så det kommer att bli ett låååååångt bad i badkaret istället.

Flyget går i morgon bitti till Bryssel och så ska jag på något sätt ta mig från Bryssel till Antwerpen och därifrån vidare ut till den förort som tävlingen går i, allt detta utan mat i magen och med kollektivtrafik, kan nog bli både spännande och utmanande, jag förväntar mig minst ett nervöst sammanbrott.