Jag har stått överst på podiet som brun/svartbälte för första gången, känslan är helt underbar, finns inget som går upp mot just den känslan man har allra överst på prispallen, eller när domaren sträcker upp din arm i luften efter att matchtiden har gått.

Tyvärr blir det igen kort beskrivning av vad som har hänt, jag firar nämligen segern med att ha feber och hosta…

Lördag var öppna klassen. Jag var inte säker på att jag skulle köra öppna klassen, som jag skrev i förra inlägget skadade jag tummen, men jag bestämde mig att hoppas på det bästa och köra ändå, ett bra beslut kan man se i efterhand.

Första matchen var mot en kort judotjej som var tyngre än mig, hon kastar mig två gånger, och leder på poäng när det är 30 sek kvar, och fråga mig inte var det kommer ifrån, men när det är 5 sek kvar kastar jag henne och vinner på poäng. Andra matchen är mot en lång spiderguard tjej, också en tuff match, som slutar utan poäng, men med 4-2 i fördelar till mig tror jag. Bägge matcherna var hårda, och när jag står och tänker att nu kan det nästan inte bli värre, så ser ajg min motståndare, 120 kg… FUCK! Nästan hela matchen går stående, jag flyger som en trasdocka när hon drar i mig, men ingen av oss kan kasta, jag hör att min coach står och skriker SEO NAGE!!! Okay, fuck it! Nu gör jag det, tar en djup inandning och går in i kastet, OCH JAG KASTAR HENNE!!! Helt otroligt, men jag får 2 p och jag leder tills det är ca 2 min kvar, då blir jag kastad och hamnar på botten och ja, jag känner mig ungefär som en lövbiff när jag kommer upp efter matchen, men allt i allt väldigt nöjd iaf.

Söndagen är det viktklass kl. 9, kroppen känns ungefär som om jag har blivit överkörd av en liten bil dagen innan, kanske är för att det är ungefär det som har hänt. Första matchen börjar med att jag kastar min motståndare, får inga poäng, men passerar guarden och mountar henne. Matchen slutar 12-0 till mig tror jag, hon var trött till sist. Andra matchen är mot en tjej med en aggressiv stängd guard, som hon hopparin ett par gånger, men jag lyckas öppna den varje gång och till slut är hon trött, jag passerar henne och kommer igen till mount, går efter en armbar, som jag inte får, men vinner matchen ganska stort på poäng. Finalen är mot samma tjej som jag mötte i semifinalen i öppna klassen. Tjejen med spiderguarden. Hon hoppar guard ganska snabbt, och jag jobbar från toppen. Jag lyckas rulla upp henne på nacken flera gånger, jag tror att vi ligger i alla fall 50 % av tiden med henne helt uppe på nacken och jag som försöker att hålla henne där. Jag lyckas inte passera henne, men jobbar som en galning. Hon lyckas nästan svepa mig till sist, men jag lyckas som tur är vända upp på alla fyra och krypa bort, så hon bara får en fördel. Jag vinner matchen med 4-2 i fördelar tror jag, jag kommer knappt ihåg, jag blev så glad, jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Äntligen har jag vunnit en stor internationellt erkänd tävling i brun/svart, äntligen fick jag bevisat att jag hör hemma i den klassen som jag är i nu.

Video kommer när vi har kommit hem igen, uppkopplingen är alldeles för dålig för att ladda upp något här.

Nu ska jag tillbaka till sjuksängen igen.

Tyvärr kan jag inte ladda upp några bilder, de kommer senare.

Finally. Finally, finally.

For the first time, I have been at the top of the podium as brown / black belt, the feeling is wonderful, there’s nothing like the feeling you have on the very top of the podium, or when the referee lifts your arm in the air after the fight. Unfortunately, it will again only be a short description of what has happened, I am celebrating the victory with having a fever and cough …: (

Saturday was the open class. I was not sure I would participate in the open class, as I wrote in the previous post, I injured thumb, but I decided to hope for the best and go for it, a good decision.
The first fight was against a short judo girl who was heavier than me, she throws me twice, and leads in points with 30 seconds left, and do not ask me where it came from, but when it’s 5 seconds left I throw her and win on points. Second match is against a long spider guard girl, also a tough fight, it ends without points, but with 4-2 advantage to me I think. Both fights were hard, and when I stand and think that now it can hardly be worse, I see my opponent, 120 kg … FUCK!
Almost the entire fight is standing, I fly like a rag doll when she pulls me, none of us are able to throw the other one and then I hear that my coach screaming and SEO NAGE! Okay, fuck it! Now I’ll just do it, take a deep breath and enter the takedown, and I got it!!! Simply amazing, I don’t understand how, but I get two points and I am ahead until it is about 2 minutes left, then I get taken down and end at the bottom, and yes, I feel like a minute steak when I get up after the fight, but all in all I am very pleased.

Sunday is the weight class at. 9 AM, the body feels as if I’ve been hit by a small car the day before, perhaps that is because that is what happened. The fights starts and I throw my opponent, I don’t get any points, but I manage to pass her guard and mount her. The match ends 12-0 to me I think she was tired at the end. Second fight is against a girl with an aggressive closed guard, which she jumping a couple of times, but I manage to open it each time and finally she is tired, I pass her and again to mount, I go for an armbar, which I don’t get, but I win the fight on points. The first to fights were pretty easy, I don’t think the girls did so much cardio before the competition, they were both good, but after a few minutes of the fight, they were both really tired. The final is the same girl who I met in the semifinals in the open class. The girl with the spider guard. She jumps guard pretty quickly, and I work from the top. I manage to roll up her neck several times, I think we are at least 50% of the time with her rolled up on her neck and me trying to keep her there. I did not manage to pass her guard, but she works like crazy. She almost succeeds in sweeping me in the end, but I manage to turn up on all fours and crawl away, so she only gets an advantage. I won the fight 4-2 in advantages , I think, I barely remember, I was so happy, I could not hold back the tears. I’ve finally won a major internationally recognized competition in brown / black, at last I proved that I belong in that class as I am in now.

The video will come online when we come home again, the connection here is too poor to upload anything.

Unfortunatly I can’t upload any pictures right now, but I will later.

Now I’m going back to bed again, taking care of my fever. : (

Today was the first day of the Rio Open, quite a lotof guys from my academy competed, but unfortunatly, they all lost their first fights. Everybody but Alexander Trans, the rumor has it he got the gold in -100,5 kg!!! I didn’t see it myself, because I had to go back to Copacabana to get my gi from the sewingshop.

I am fighting open class saturday and weight sunday, and I am really excited, it has been some time since I have competed, so I feel hungry now!
The preparations have been good, but like always I feel like I need another 4 weeks before a competition, just to learn that extra stuff. The only cloud on the sky is that I twisted my thumb backwards during training Monday, it hurts, but it’s nothing that a little tape can’t fix.

I will keep you updated after the competition!

There is training four times a day for those who wish, which is too much for me, I stick to two times, it is enough.
A typical training session begins with warm up, running if the instructor feels like it, otherwise it’s an easy warm up with just light stretching and movement, and 150 situps, and I can say that for me who is used to make 0 situps, so I am pretty tender in the belly now, having done 300 situps a day for 5 days in a row. : (
After that, it is techniques, the theme for this week has been half guard, sweeps, and how to get the back. After that, light sparring from the half guard, the guy on top trying to pass and the guy on the bottom working his sweeps, but still light sparring, so that you can work out the timing of techniques, well that is whole point anyway, but depending on who you spar with, it will be either just as it was meant to be light sparring, or war where it is only about winning. Fortunately, most of the guys at the academy belong in the first category. Finally, it is free sparring, if there is space, everybody train at the same time, but if there is too many people there will be sparring for points and the winner stays in, loser goes out to the line.
Roughly the same thing happens in the evening.

This sounds like paradise for most people, and I can only agree with that. When I am not training, I am lying on the beach, or just walking around looking at things and enjoying life before the next training session begins. It is a full time job just to taking care of yourself and doing exactly what you feel like doing. In my case: Train BJJ: D

Sparring here is great. The problem at home when you are “small” (if one can call 67 kg for small) is that all the other guys (nope, not many girls training BJJ in Denmark) are bigger and stronger, I think Scandinavians are among the biggest people in the world, but I could be wrong. Anyway, my point ist that it’s not always fun to be the smallest and weakest. In Brazil people are on average slightly smaller than in Sweden / Denmark, which means that I have lots of guys to spar with, and I can spar on my own terms, without giving away 15 kg each and every time. That does not mean that I do that much  better, the guys here is both faster and more technical than at home, and I learn a lot just by sparring. Hopefully I will speed up into their tempo soon.
Most people have a good attitude to sparring down here, there are always idiots everywhere, but most people take care of each other when they are training, it does not mean they are not going hard, most of the sparring is nearly 100%, but it is 100 controlled %. If you compare how hard the sparring is with how big the risk of injury is, the frequency of injuries is rather low.
As with much else in life you decide for yourself how you want to be treated by thinking of how to behave yourself. And often it means that you get the same treatment back as you give, if you take it a bit easy in the beginning when sparring, usually your opponent will do too.  And if you go in and try to tear apart your opponent, then it is not at all impossible that you should make an appointment for a cruciate ligament surgery right now.
There is also a downside to it,  there is almost no one in Rio who speaks English, especially not at the academy. Fortunately the coach, Ricardinho Vieira speaks English, so when he shows techniques, he explains in both Portuguese and English. Sure, you can learn the techniques just by looking at when he shows, but it becomes so much easier to learn, when you understand why he does what he does, what is important and what to think about. Another problem is when you train techniques, well it works, but it is not optimal. When I train techniques, I prefer that  I can discuss the techniques with my partner while we train. We can help each other with how to hold, where to press, etc. All this communication is lost when you cannot talk to each other.

But despite the lack of verbal communication, so you can train together after all, for several hours, without really having to talk to each other, with a smile and a little humility you can get very far. People here want to understand, and try to help you and show when you make a mistake. If it has to do with the fact that I am the girl or not, I do not know, but anyway, I have been very well treated and received. So to all of you who dream about coming to Brazil to train jiu jitsu and, do, do it, DO IT! It is an experience of a lifetime, something to sit in the chair and tell your grandchildren in about 50 years, the time when Grandma was young and went to Brazil to train BJJ.

Jag tror att alla som tränar BJJ har drömmen om att en gång kunna åka till Brasilien och träna i BJJn’s hemland.  Jag har haft turen att få möjligheten att göra detta tre gånger nu, och förhoppningsvis blir det flera. Jag vill försöka att beskriva hur det är att träna i Brasilien, i alla fall min uppfattning om det, jag är säker på att det finns lika många åsikter om det som det finns utövare av sporten. Här är min:

Första gången jag var i Brasilien var juli 2007 tillsammans med min klubbkamrat Shanti. Hon hade tjatat på mig, och eftersom jag för en gångs skull hade råd, så följde jag med, ett beslut jag aldrig kommer att ångra, faktiskt ett av de bättre jag har tagit i mitt liv.
Det var fyra veckor av hård träning, deffning, stranddagar och ännu mera hård träning, som kulminerade i Guld/silver till både Shanti och mig på Copa do Mundo i blåbältesklassen i både viktklassen och öppna klassen, vi delade på dem.

Nu är jag tillbaka för tredje gången, än så länge ensam, mina klubbkompisar och tränare från Danmark kommer om ett par veckor.  Och förhoppningsvis kommer vi att åka till Sao Paolo för att delta i CBJJE’s Copa do mundo, men det är inte säkert än, hemsidan till tävlingen är bara på portugisiska, och man kan visst inte anmäla sig online. Det är inte riktigt någon som vet hur man anmäler sig, Rico vet inte, och de mail som vi har skickat är det ingen som svarar på, sista anmälningsdagen är på onsdag, så det är bara tiden som kan utvisa om vi kommer att tävla eller inte. Bara i Brasilien är det möjligt att arrangera VM och bara ha information om tävlingen på portugisiska, inte engelska.

Det är träning fyra gånger om dagen för dem som vill, det är alldeles för mycket för mig, jag håller mig till två gånger, det är tillräckligt.
En vanlig träning börjar med uppvärmning, löpning om han som håller i träningen har lust, annars lite lätt uppvärmning med huvudvridning, lätt utsträckning, framåt/bakåtfall, räkning, och 150 situps, och jag kan säga att för mig som är van vid att göra 0 situps, så är jag ganska mör i magen nu, efter att ha gjort 300 situps om dagen i 5 dagar nu.
Efter det är det teknikträning, temat för denna veckan har varit halvguard, svep och hur man tar ryggen.  Efter detta, lätt sparring från halvguard, killen på toppen försöker att passera och han på botten arbetar med sina svep, men fortfarande lätt sparring, så man kan träna timingen och känslan i teknikerna, eller ja, det är det som är meningen i alla fall, men beroende på vem man tränar med, så blir det antingen precis som det var tänkt lätt sparring, eller krig, där det BARA handlar om att vinna. Som tur är tillhör de flesta av killarna på klubben den första kategorin. Till sist är det fri sparring, om det finns plats, så tränar alla samtidigt, men är det för många så blir det sparring till poäng och vinnaren stannar inne, förloraren går ut sist i kön.
Ungefär samma sak händer på kvällen.

Paradiset tycker nog de flesta, och jag kan bara hålla med, när jag inte tränar ligger jag på stranden, eller bara traskar runt och tittar på saker och njuter av livet innan nästa träning börjar. Det blir ett heltidsjobb att bara ta hand om sig själv och göra PRECIS det man har lust till. I mitt fall: Träna BJJ

Sparringen är hur bra som helst. Problemet när man är ”liten” (om man nu kan kalla 67 kg för liten) hemma är att alla andra är större och starkare, tror att skandinaver är bland de största människor i världen, men jag kan ha fel. Hursomhelst, så är det inte alltid roligt att vara minst och svagast. I Brasilien är folk i genomsnitt lite mindre än i Sverige/Danmark, vilket betyder att jag har hur många som helst att sparra med, och jag kan sparra på mina egna villkor, utan att ge bort 15 kg varenda gång. Det betyder inte att jag klarar mig bättre, killarna här är både snabbare och mera tekniska än hemma, och jag lär mig väldigt mycket bara genom att sparra. Förhoppningsvis kommer jag snart upp i deras tempo. De flesta har en bra inställning till sparring härnere, idioter finns överallt, men de allra flesta är försiktiga med varandra när de tränar, det betyder inte att de inte kör på, de flesta omgångar körs på i nästan 100 %, men det är 100 kontrollerade %. Det vill säga att om man jämför hur hårt de sparrar med hur stor skaderisken är, så är frekvensen av skador ganska låg. Som med mycket annat här i livet bestämmer man själv hur man vill bli behandlad genom att tänka på hur man själv uppför sig. Och ofta är det så att man får samma behandling tillbaka som man ger, tar man det lite försiktigt i alla fall i början, så brukar motståndaren göra det också. Och går man in och försöker att riva sönder motståndaren, ja, då är det inte alls omöjligt att man ska boka tid för en korsbandsoperation redan nu.

Medaljen har tyvärr också en baksida, det är nästan ingen i Rio som pratar engelska, speciellt inte på klubben, som tur är pratar tränaren, Ricardinho Vieira, engelska, så när han visar tekniker, så förklarar han både på portugisiska och på engelska. Visst, man kan lära sig tekniker bara genom att titta på när han visar, men det blir så mycket lättare att lära sig, när man får reda på varför han gör som han gör, vad som är viktigt och vad man ska tänka på. Nästa problem är teknikträningen, eller problem, det fungerar, men inte optimalt. När jag tränar teknik är det optimala för mig om jag kan diskutera tekniken men min partner samtidigt som vi tränar den, man kan hjälpa varandra med hur man håller, var man trycker etc. All den här kommunikationen försvinner när man inte kan prata med varandra.

Men trots bristen på verbal kommunikation, så kan man trots allt träna tillsammans, i flera timmar, utan att egentligen behöva prata med varandra, med ett leende och lite ödmjukhet kommer man långt. Folk här vill förstå, och försöker att hjälpa dig och visa när du gör fel. Om det har att göra med att jag är tjej eller inte, det vet jag inte, men hur som helst har jag blivit väldigt väl behandlad och mottagen. Så till alla er som drömmer om att komma till Brasilien och träna jiu jitsu, gör det, gör det, GÖR DET!!! Det är en upplevelse för livet, något att sitta i gungstolen och berätta för barnbarnen om 50 år, den gången mormor var ung och åkte till Brasilien för att träna BJJ.

I have been selected for the Swedish national team in SW! : D
I had the email today, I submitted an application a few months ago, and now the national team that will represent Sweden at FILA European Championship in Poland in September is decided. I’ve got a  spot  in -60 kg, so I’ll try to keep myself from eating too much acai this summer, but it might be  difficult. L  But it will be a great experience for ADCC-trials, I have not competed in the -60 kg before, so it will be exciting.

Nu är de första tre träningarna avklarade, mmmm, det är så gott att vara på mattan!
Första träningen var det inte så mycket folk på, det hade varit tävling här dagen innan och Brasilien spelade VM i fotboll, så det var många som lyste med sin frånvaro, tyvärr.
Temat för dagen var halvguard, det som jag har tränat varenda dag i 5 månader, nästan iaf, men Rico kom med nya detaljer, som ska arbetas in i gamet J.
Efter teknikträningen var det dags för sparring, första fem min går ganska bra, men efter det slår jetlaggen in, SLAM! Har en puls på minst 250 och det känns som om huvudet håller på att explodera, och jag som trodde att jag var i bra form?!!
Jag har precis bestämt mig för att försöka mygla litegrann och sitta ute en omgång och vila lite när Rico säger ”IDA!!! You go with her!” och pekar på en lilabältestjej som väger omkring 65 kg, suck, okay. Jag hade hoppats att jag skulle slippa den obligatoriska ”let’s kill the gringa” den här gången, men inte då. Vi hälsar och börjar sparra, tjejen är helt galen! Som tur var, var hon inte lika bra som mig, men det är armbågar och knän överallt. När vi har rullat i ett par minuter och jag har svept henne med samma svep 5 gånger, trillar hon helt av sig självt, och slår sin axel och känner av en gammal skada som hon har. Tur för mig, är lite trött på tjejer, som måste sparras som om det var 3:e världskriget. Lesson learned, håll dig till killarna, dom tar det lite lugnare, eller de kör över mig utan att jag behöver vara rädd för att bli skadad eller få en armbåge i ansiktet.
En omgång till och träningen är över, tack gode gud för det, kommer inte ihåg när jag sist var så trött.

Idag känns det lite bättre, är piggare och orkar mera när jag tränar, som tur är, om ett par dagar borde jag ha acklimatiserat mig till tiden och värmen.

Jag har blivit uttagen till svenska landslaget i SW!
Fick besked om det idag, jag skickade in en ansökan för ett par månader sedan, och nu är landslaget som ska representera Sverige på FILA-EM i Polen i september uttaget. Jag har fått en plats i -60 kg, så jag ska nog försöka hålla mig från att äta alldeles för mycket açai i sommar, men det kan bli svårt. L Men det blir en bra erfarenhet inför ADCC-uttagningarna, jag har inte tävlat i -60 kg innan, så det blir spännande.

I flew from Copenhagen at 11 AM yesterday morning, and arrived in Rio at 9 PM local time, so in other words, far too many hours in an airplane, but it was  worth every minute.
The next month, I will not do anything but  training BJJ and just take care of myself and recharge my  batteries. Today will be quiet, I am a bit jet-laged, even though I have slept eight hours this night. There is no BJJ training on Sundays anyway, so I’ll go to the beach soon and just relax in the sun. Hopefully I’ll be able to write a bit more regularly now that I don’t have all the other things that takes up all of my time, like work for example….

Some pictures from previous times I have been here:

Jag sitter och tittar ut genom fönstret på mitt hostel på Copacabana, solen skiner och det är precis lagom varmt. Har precis kommit hem från en morgonpromenad i solen. Med andra ord, livet är underbart!

Jag flög från Köpenhamn kl. 11 i går förmiddags, och kom fram till Rio kl. 21 lokal tid, så med andra ord alldeles för många timmar i ett flygplan, men det är värt varenda minut.

Nu den nästa månaden ska jag inte göra annat än att träna BJJ och bara ta hand om mig själv och ladda batterierna. I dag blir det lugnt, kan märka jet-lagen, även om jag har sovit 8 timmar i natt. Det är ändå ingen BJJ-träning på söndagarna, så jag går i väg till stranden snart och laddar batterierna. Förhoppningsvis kommer jag att kunna skriva lite mera regelbundet nu, när jag inte har allt möjligt annat som tar tid, typ jobb och andra irriterande saker som tar tid från träningen.

Lite bilder från tidigare gånger jag har varit här:

Jag var hemma till min lillebrors student i helgen och sov i min gamla säng. BIG mistake! Det skulle jag aldrig ha gjort! Efter 3 nätter i den mådde min rygg ungefär som en osmord fällkniv. Ont i ryggen och stel som en pinne. Jag trodde att jag kunde sova överallt, men det kunde jag visst inte.

I söndags sitter jag lite lagom träningsabstinent och ska köpa biljett hem till Köpenhamn, och ser då att billigaste biljetten är med bussen som går kl. 03:30, Bingo! Den tar jag, så hinner jag dessutom tillbaka till morgonträningen kl. 10, perfekt!

I måndags hann jag med två träningar, morgonträning med de stora grabbarna och judo och BJJ på kvällen. Temat var upside-down guard, inte världens bästa när man har ont i länden, så det blev bara teknikträning och så satt jag på bänken resten av tiden, surt, men men, inte så mycket att göra åt det. Ungefär samma sak hände under onsdagsträningen, körde judo och teknik, men så fort jag började sparra så sa ryggen i från, irriterande! Jag har trots allt lärt mig att lyssna på kroppen när den säger i från, det finns ingen anledning till att fortsätta när det gör ont, inte nu i alla fall. Jag flyger till Brasilien om en vecka och då vill jag gärna vara hel utan skador och inte övertränad. Det hade varit något annat om det var precis innan en tävling, då hade jag antagligen bara stuntat i det och kört vidare.

Idag på sparringträningen var det borta!

Har haft en liten downperiod nær det gäller sparring, jag har inte haft lust till att träna hårt, jag har mest haft lust att ligga och leka med nya tekniker och prova nytt. Helst utan att det blir alltför jobbigt. De perioderna är bra, för det är då jag utvecklar mig allra mest, när jag struntar lite i hur det går och provar vad som händer om jag gör si eller så. Kass för konditionen, men mitt game har utvecklats av det. För ett år sen hade jag inte någon guard, som var værd att prata om, jag bestämde mig då för att strunta i det gick dåligt och konsekvent bara köra guard. Det har betalat sig, nu är min guard faktiskt ok

De sista månaderna har jag tränat mycket med folk som är både større och bättre än mig, och tro mig, jag har varit klar till att riva håret från huvudet ibland, INGENTING fungerar, man känner sig som en förståndshandikappad nybörjare. Men även det kan jag se fördelarna med nu efteråt, när jag tränar med någon på min egen storlek så fungerar mina tekniker och jag har lärt mig hur man lägger press på sin motståndare och rör sig snabbt.

Skulle jag ge ett par råd till er hur man utvecklas, så lek med teknikerna, var inte rädd för att prova nya saker när du tränar på klubben, kör inte ditt A-game hela tiden, det kan du redan, för att utvecklas behöver du prova nytt och exprimentera.

Gör inte träningen för lätt, det hænger lite ihop med det andra, försök att träna så mycket som möjligt med folk som är bättre än dig, även om de inte kan vinna över dig i en match, så har de ofta specialiteter som de är bättre än dig i. Om du tränar med en kille som är mindre och svagare än dig, men har en giftig guard, så träna att passera guard på honom. Med motståndaren som är mindre och snabbare, träna på att köra ett snabbt game, träna dina transitions och få upp tempot. Det är så jag försöker att göra, jag lyckas inte alltid, men jag strävar efter det. På det sättet kan du faktiskt utveckla ditt game, även om du inte alltid har “drömsparringspartnerna”.

Nästa vecka blir det heller inte så mycket träning, jag jobbar nästan alla dagarna fram tills jag åker, jag kommer behöva varenda krona jag kan tjäna för att betala min resa, men tro mig, det är det värt!

 I have started writing both in Swedish and in English, please feel free to read it and comment on what you think if it, and how I should do in the future.

I was home for my little brother’s graduation this weekend and slept in my old bed. BIG mistake! I should never have done that! After three nights in my back it felt like a non-lubricated folding knife. Sore back and stiff as a stick. I thought that I could sleep anywhere, but guess I could not.

Last Sunday, I am sitting at my fathers and I am having enough BJJ-cravings to buy a ticket home to Copenhagen. The cheapest ticket is on the bus is going at. 3:30, Bingo! I’ll buy it, because then I’ll be back in time for the moring class tomorrow at. 10, perfect! : D

On Monday I did two training sessions, training in the morning with the big guys and Judo and BJJ in the evening. The theme was upside-down guard, not the world’s best when you have a pain in the lower back, so I only did the technics, and then I sat on the bench the rest of the time, anoying, but really nothing to do about it. Roughly the same thing happened during training on Wednesday, did judo and technics, but as soon as I began to sparr I could feel my back, annoying!

After all, I have learned to listen to my body when it tells me to stop, there is no reason to continue when it hurts, not now anyway. I fly to Brazil in a week and then I would like to be whole without injuries and not overtrained. It would have been different if it was just prior to a competition, then I probably just would have ignored it and continued.

Todays sparring was great!

I have had a little down period with the hard sparring, I have not had the desire to train hard, I have had the most desire to stay and play with new techniques. Preferably without making it too hard. These sessions are good, because that is when I develop most, when I do not care how the sparring goes and just try what happens if I do this or that. It is notthat good for the cardio, but my game has evolved from it. A year ago, I had no guard, worth talking about, but I decided to ignore that I just got smashed just consistently played guard. It has paid off, now my guard is actually ok:)

The last few months I have been training a lot with people who are bigger and better than me, and believe me, I have been ready to tear my hair from my head sometimes, nothing works, you feel like a mentally retarded beginner. But even I can see the benefit of it now, when I train with someone my own size I can do my techniques and they acctually work and I have learned how to put pressure on my opponents and move quickly.

If I were to give a couple advice to you on how to develop, so play with new technics, do not be afraid to try new things when you are training at the academy, do not play your A-game all the time, you are already able to do that, to develop, you need try new stuff and experiment.

Do not make your training too easy, it is kind of connected with the other, try to train as much as possible with people who are better than you, even if they can not win over you in a fight, so they often have specialties that they are better than then you at. If you train with a guy who is smaller and weaker than you, but has an excellent guard, then train to pass guard with him. With an opponent who is smaller and faster, to practice a quick game, practice your transitions and turn the tempo up. That is how I try to do, I do not always succeed, but I try to keep it as my intention. That way you can actually develop your game, even if you do not always have “dream sparringpartner”.

Next week I will not do so much training, I work almost all the days until I depart, I am gonna need every penny I can earn to pay for my trip, but believe me, it’s worth it!

Det har hänt ganska mycket sen sist, inte på tävlingsfronten, men på den privata.
Jag har tidigare berättat om att jag fick en pregrad. forskningstjänst från första feb i år. Den sa jag upp sista april. Det var ett ganska svårt beslut att ta, jag har funderat mycket, länge och väl över det innan jag bestämde mig. Det var en stor möjlighet att skapa kontakter och få meriter som jag kunde använda när jag en gång ska söka jobb. Min handledare är överläkare och en av de högsta ledarna i AntiDoping Danmark, och det var många andra duktiga personer i min arbetsgrupp. Så på pappret, en stor möjlighet och chans att göra något som kan användas när jag ska söka jobb. Projektet var även det ett bra projekt, det skulle handla om astmamedicin och doping, jag skulle få mitt eget försök, med egna försökspersoner som jag skulle vara ansvarig för och allt var träningsrelevant.

Alltså på pappret var allt perfekt, relevant projekt, trevliga kollegor, eget kontor, ALLT. Förutom arbetsglädjen. Jag har egentligen känt lite så från början, att jag egentligen inte har lust att göra det här. Men allt var så perfekt på pappret, så jag tänkte att det nog bara är jag som är larvig och att om jag nu bara säger det högt tillräckligt många gånger, så kommer jag att trivas med det och jag ska bara vänja mig vid att forska i stället för att plugga, att det bara var en inkörningsfas. Och det gick ganska bra i början, allt flöt på bra. Men problemet var att det inte blev bättre, jag satt fortfarande vid mitt skrivbord och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Visst, jobba med mitt projekt, det visste jag, men hur börjar man med det? Vad gör man måndag morgon, när man har druckit sitt morgonkaffe? Jag har inte en aning! Det var en del av frustrationerna som jag kände, inkompetensen, att HELA tiden behöva fråga, vad gör jag nu? Vem ska jag skicka det här pappret till? Vad ska jag ansöka om? Tillbaka till mellanstadiet igen.

Skrivbordsjobbet höll jag på att bli galen av. Jag HATAR att sitta inne, själv på ett kontor, framför datorn och arbeta, speciellt när jag inte vet helt vad jag ska göra. Jag har skickat så många ansökningar till både Läkemedelsverket, Etisk kommitté, en halv cm till varje. Fråga mig inte vad det står i dem, bara blanketten som skulle med till läkemedelsverket var 20 A4 lång, hur fasen kan man svara på så många frågor om ETT försök?? Jag kunde inte.

Som ni nog kan förstå så var detta en stor utmaning för mig. Jag tror att när man står framför en utmaning som man inte helt vet hur man ska klara av, så kan man reagera på två olika sätt.
Det ena är att man börjar tänka hur ska jag klara det här? Hmmm, om jag börjar med att göra såhär, så kan jag läsa lite mera om det här, och prova detta, så borde det gå. Det är den positiva reaktionen som kommer, när man växer med uppgiften. Man tror inte riktigt att man klarar av det, men man vill det verkligen, så man anstränger sig lite extra och klara av det. Detta är en utmaning som är lagom svår, det är inget som man redan kan, men det är heller inte så svårt att man inte kan klara av det, den slutar i en succéupplevelse.
Det andra sättet är känslan av, att det här klarar jag aldrig. Du skulle lika gärna kunna stå framför en 25 m hög betongmur och bli ombedd att hoppa upp på den. Omöjligt! Istället för att se möjliga vägar för att lösa problemet, så ser man sig själv misslyckas och man kan absolut inte, på något sätt se hur man ska genomföra det här. Problemet blir en klump i magen istället för en möjlighet för att utvecklas och växa. Det var så jag kände inför mitt forskningsprojekt, det var en stor svart klump i magen.

En annan grej var att jag hade fria arbetstider, perfekt! Jag kunde anpassa mitt jobb så jag kunde träna på förmiddagen ibland också. Problemet var bara att jag aldrig riktigt var ledig. Även om jag inte var på jobbet, så tänkte jag på det och hade konstant lite dåligt samvete över att jag nog egentligen borde ha jobbat lite mera och varit klar lite tidigare. Att hela tiden gå runt med den känslan tar otroligt mycket energi, i mitt fall från träningen.

Det är ungefär på den här bakgrunden som jag tog beslutet att säga upp mig, nu handlar just det här exemplet om ett jobb, men det kunde precis lika gärna ha varit träningen, ett förhållande, vad som helst.  Jag tror att det här problemet finns inom många områden. Min lösning på problemet den här gången var att ge upp. Det är faktiskt första gången i mitt liv som jag slutar mitt i något utan att göra det färdigt. Quitter, tänker nog många nu. Och jo det stämmer, men man kan inte alltid fortsätta med allt man börjar med bara för att man har börjat med det. Det handlar om att vara så ärlig mot sig själv att man kan märka om det här är något som man slutar med bara för att det är lite besvärligt, det är fel anledning till att sluta. Men ibland så har man bara hamnat på fel ställe, man har börjat med något som man verkligen inte trivs med och då är den bästa lösningen att sluta. Jag provade det här, gav det en chans, men jag trivs inte och därför slutar jag med det och går vidare till något annat. Så kände jag med forskningen, det var inte någonting som passade mig och även om det låter som en klyscha, så är livet för kort för att göra saker som du inte vill och trivs med, man är bara ung en gång och det gäller att utnyttja det för att göra de saker som man vill och komma dit man vill. Många saker får man en andra chans med, men inte just det, du lever bara EN gång.

Ok, det var tillräckligt med filosofi, nu till det viktiga: Träning!
I går var jag i Malmö och tränade på MMA Alliance, det var gemensam träning för hela CheckMat i södra Skandinavien med Leozinho Vieira. Och det var PROPPFULLT, hela mattan var full! Vi tränade upside-downguard och 50/50 guard, och allt skulle pusslas minutiöst, du fick träna svepen, så din partner landade där en annan kille hade legat 2 sek tidigare. Men lite nya tekniker och detaljer på sånt som jag redan kunde, så det var en bra träning. Om inte annat så sparringen, det var många duktiga killar att träna med. Det med att hitta duktiga tjejer att träna med utanför klubben har jag nästan gett upp. Nu kör jag med killarna, jag tränar mycket med några av mina tränare, Shimono och Joachim, 82 kg och 98 kg, i början är det besvärligt, men när man har vant sig vid det så fungerar det ganska bra, de håller igen med vikten, INTE tekniken och tempot, så kan vi sparras på ett sätt som gör att vi bägge två utvecklas. De lär att tighta till sig, om det är för mycket plats, så är jag så liten att jag kan få in knän och fötter överallt.

Den här helgen blir lugn rent träningsmässigt, det är nog ganska bra, är lite lätt övertränad just nu och är öm i både led och fingrar. Jag ska hem till Jönköping, min lillebror tar studenten, så det blir släktkalas för hela slanten.

Jag funderar på att börja översätta de inlägg jag skriver till engelska också,  så bloggen blir både på svenska och engelska, vad tror ni om det? Finns det intresse för det?

Men det betyder inte att jag har gått sysslolös, tvärt om, det har hänt väldigt mycket!

I korta drag kan jag berätta att jag satt fast i Abu Dhabi i 2,5 vecka, istället för de 5 dagar som var meningen från början. På gott och ont, det är ett speciellt ställe, och jag var den enda kvar, men jag träffade vänner för livet där, så helt illa var det inte heller.

Jag har sagt upp mig på mitt forskningsjobb, i all den lediga tid jag hade i Abu Dhabi hade jag tid att tänka genom min situation och vad jag egentligen vill göra, och jag trivdes inte med att forska, och då istället för att fortsätta med något som man inte riktigt trivs med, bestämde jag mig för att sluta. Livet är alldeles för kort för att hålla på med saker som man egentligen inte trivs med. Det låter klyshigt, men man lever bara en gång och det gäller att göra det bäst möjliga av det.

Jag har köpt flygbiljett till Brasilien . Jag åker den 26 juni och kommer hem igen 3 augusti, det kommer bli helt underbart, jag ska inte göra något annat än att träna och ligga på stranden!

Nu ska jag iväg och träna igen, så jag hinner inte skriva mera, men det kommer en längre utläggning om allt som har hänt sen sist snart, jag ska bara ha tid att skriva den

Annars har jag faktiskt inte gjort så mycket annat än att ligga på stranden på förmiddagen, kommit tillbaka till hotellet, ätit lunch också åkte och tränat BJJ på kvällen. Det finns hur mycket bra sparring som helst här. Shejken har infört BJJ som obligatoriskt i skolan, så han har importerat en massa svartbälten från Brasilien för att undervisa och det är dom jag har rullat med på kvällarna. Så det går absolut ingen nöd på mig, lever det goda livet härnere, det enda som är lite surt är att alla andra har åkt hem. :(

Och nu till matchen mot Luanna: Tror det var den tuffaste matchen jag har gått än så länge. Hon är duktig och betydligt mera erfaren än jag är, så egentligen kan man säga att det mest var en titta och lära tävling för mig. Hon vann på en strypning när det var 30 sek kvar och då stod det 2-1 i fördelar till henne och jag höll på att kasta henne en gång, men kunde inte hålla henne nere, så jag fick bara en fördel för det. Så hon vann rättvist, hon var lite bättre än mig, Men det häftiga var att detta är tjejen som har vunnit allt sista året och jag var inte så långt efter henne, om jag tränar ordentligt så kan jag slå henne. Och framför allt är jag nöjd med min insats i matchen, jag fastnade inte i några låsta positioner och hon lyckades inte ta poäng på mig och för första gången på länge på tävling presterade jag något som jag kan känna mig nöjd med, körde avslappnat och bra. Bara det i sig är en seger, har varit spänd och inte riktigt vågat öppna mitt game ett tag, men det känns som om jag har kommit över det.

Matcherna går i morgon kl 18 lokal tid, i första matchen ska jag möta Luanna Alzuguir, som vann Mundials och ADCC förra året och precis har vunnit Pan Ams, så det blir spännande, ser fram emot matchen!