I think everyone who train BJJ has dreams of one day to travel to Brazil and train in the homecountry of BJJ. I have been fortunate to have the opportunity to do this three times now, and hopefully I will return many times yet. I would try to describe what it’s like to train in Brazil, at least my way of seeing it, I’m sure there are as many opinions about it as there are practitioners of the sport. Here is mine:
The first time I was in Brazil was in July 2007 with my friend Shanti club. She had been nagging at me, and since I for once could afford it, I decided to go with her, a decision I will never regret, actually one of the better ones I have made in my life.
It was four weeks of hard training, dieting, beach days and even more intensive training, culminating with the gold /silver to both Shanti and me at the Copa do Mundo in the bluebelt category in both weight class and open class, we closed them both.
Now I’m back for the third time, so far alone, my teammates and coaches from Denmark will arrive in a few weeks. And hopefully, we will travel to Sao Paulo to participate in CBJJE’s Copa do Mundo, but it is not certain yet, the website for the competition is only in Portuguese, and you cannot  sign up online. It is not really anyone who knows how to register, Rico doesn’t  not know, and the e-mails we’ve sent to the federation doesn’t get answered. The final day to sign up is Wednesday, so I guess only time will tell whether we will be competing or not. Only in Brazil, it is possible to organize the World Cup and only have information about the competition in Portuguese and not English.

There is training four times a day for those who wish, which is too much for me, I stick to two times, it is enough.
A typical training session begins with warm up, running if the instructor feels like it, otherwise it’s an easy warm up with just light stretching and movement, and 150 situps, and I can say that for me who is used to make 0 situps, so I am pretty tender in the belly now, having done 300 situps a day for 5 days in a row. : (
After that, it is techniques, the theme for this week has been half guard, sweeps, and how to get the back. After that, light sparring from the half guard, the guy on top trying to pass and the guy on the bottom working his sweeps, but still light sparring, so that you can work out the timing of techniques, well that is whole point anyway, but depending on who you spar with, it will be either just as it was meant to be light sparring, or war where it is only about winning. Fortunately, most of the guys at the academy belong in the first category. Finally, it is free sparring, if there is space, everybody train at the same time, but if there is too many people there will be sparring for points and the winner stays in, loser goes out to the line.
Roughly the same thing happens in the evening.

This sounds like paradise for most people, and I can only agree with that. When I am not training, I am lying on the beach, or just walking around looking at things and enjoying life before the next training session begins. It is a full time job just to taking care of yourself and doing exactly what you feel like doing. In my case: Train BJJ: D

Sparring here is great. The problem at home when you are “small” (if one can call 67 kg for small) is that all the other guys (nope, not many girls training BJJ in Denmark) are bigger and stronger, I think Scandinavians are among the biggest people in the world, but I could be wrong. Anyway, my point ist that it’s not always fun to be the smallest and weakest. In Brazil people are on average slightly smaller than in Sweden / Denmark, which means that I have lots of guys to spar with, and I can spar on my own terms, without giving away 15 kg each and every time. That does not mean that I do that much  better, the guys here is both faster and more technical than at home, and I learn a lot just by sparring. Hopefully I will speed up into their tempo soon.
Most people have a good attitude to sparring down here, there are always idiots everywhere, but most people take care of each other when they are training, it does not mean they are not going hard, most of the sparring is nearly 100%, but it is 100 controlled %. If you compare how hard the sparring is with how big the risk of injury is, the frequency of injuries is rather low.
As with much else in life you decide for yourself how you want to be treated by thinking of how to behave yourself. And often it means that you get the same treatment back as you give, if you take it a bit easy in the beginning when sparring, usually your opponent will do too.  And if you go in and try to tear apart your opponent, then it is not at all impossible that you should make an appointment for a cruciate ligament surgery right now.
There is also a downside to it,  there is almost no one in Rio who speaks English, especially not at the academy. Fortunately the coach, Ricardinho Vieira speaks English, so when he shows techniques, he explains in both Portuguese and English. Sure, you can learn the techniques just by looking at when he shows, but it becomes so much easier to learn, when you understand why he does what he does, what is important and what to think about. Another problem is when you train techniques, well it works, but it is not optimal. When I train techniques, I prefer that  I can discuss the techniques with my partner while we train. We can help each other with how to hold, where to press, etc. All this communication is lost when you cannot talk to each other.

But despite the lack of verbal communication, so you can train together after all, for several hours, without really having to talk to each other, with a smile and a little humility you can get very far. People here want to understand, and try to help you and show when you make a mistake. If it has to do with the fact that I am the girl or not, I do not know, but anyway, I have been very well treated and received. So to all of you who dream about coming to Brazil to train jiu jitsu and, do, do it, DO IT! It is an experience of a lifetime, something to sit in the chair and tell your grandchildren in about 50 years, the time when Grandma was young and went to Brazil to train BJJ.

Jag tror att alla som tränar BJJ har drömmen om att en gång kunna åka till Brasilien och träna i BJJn’s hemland.  Jag har haft turen att få möjligheten att göra detta tre gånger nu, och förhoppningsvis blir det flera. Jag vill försöka att beskriva hur det är att träna i Brasilien, i alla fall min uppfattning om det, jag är säker på att det finns lika många åsikter om det som det finns utövare av sporten. Här är min:

Första gången jag var i Brasilien var juli 2007 tillsammans med min klubbkamrat Shanti. Hon hade tjatat på mig, och eftersom jag för en gångs skull hade råd, så följde jag med, ett beslut jag aldrig kommer att ångra, faktiskt ett av de bättre jag har tagit i mitt liv.
Det var fyra veckor av hård träning, deffning, stranddagar och ännu mera hård träning, som kulminerade i Guld/silver till både Shanti och mig på Copa do Mundo i blåbältesklassen i både viktklassen och öppna klassen, vi delade på dem.

Nu är jag tillbaka för tredje gången, än så länge ensam, mina klubbkompisar och tränare från Danmark kommer om ett par veckor.  Och förhoppningsvis kommer vi att åka till Sao Paolo för att delta i CBJJE’s Copa do mundo, men det är inte säkert än, hemsidan till tävlingen är bara på portugisiska, och man kan visst inte anmäla sig online. Det är inte riktigt någon som vet hur man anmäler sig, Rico vet inte, och de mail som vi har skickat är det ingen som svarar på, sista anmälningsdagen är på onsdag, så det är bara tiden som kan utvisa om vi kommer att tävla eller inte. Bara i Brasilien är det möjligt att arrangera VM och bara ha information om tävlingen på portugisiska, inte engelska.

Det är träning fyra gånger om dagen för dem som vill, det är alldeles för mycket för mig, jag håller mig till två gånger, det är tillräckligt.
En vanlig träning börjar med uppvärmning, löpning om han som håller i träningen har lust, annars lite lätt uppvärmning med huvudvridning, lätt utsträckning, framåt/bakåtfall, räkning, och 150 situps, och jag kan säga att för mig som är van vid att göra 0 situps, så är jag ganska mör i magen nu, efter att ha gjort 300 situps om dagen i 5 dagar nu.
Efter det är det teknikträning, temat för denna veckan har varit halvguard, svep och hur man tar ryggen.  Efter detta, lätt sparring från halvguard, killen på toppen försöker att passera och han på botten arbetar med sina svep, men fortfarande lätt sparring, så man kan träna timingen och känslan i teknikerna, eller ja, det är det som är meningen i alla fall, men beroende på vem man tränar med, så blir det antingen precis som det var tänkt lätt sparring, eller krig, där det BARA handlar om att vinna. Som tur är tillhör de flesta av killarna på klubben den första kategorin. Till sist är det fri sparring, om det finns plats, så tränar alla samtidigt, men är det för många så blir det sparring till poäng och vinnaren stannar inne, förloraren går ut sist i kön.
Ungefär samma sak händer på kvällen.

Paradiset tycker nog de flesta, och jag kan bara hålla med, när jag inte tränar ligger jag på stranden, eller bara traskar runt och tittar på saker och njuter av livet innan nästa träning börjar. Det blir ett heltidsjobb att bara ta hand om sig själv och göra PRECIS det man har lust till. I mitt fall: Träna BJJ

Sparringen är hur bra som helst. Problemet när man är ”liten” (om man nu kan kalla 67 kg för liten) hemma är att alla andra är större och starkare, tror att skandinaver är bland de största människor i världen, men jag kan ha fel. Hursomhelst, så är det inte alltid roligt att vara minst och svagast. I Brasilien är folk i genomsnitt lite mindre än i Sverige/Danmark, vilket betyder att jag har hur många som helst att sparra med, och jag kan sparra på mina egna villkor, utan att ge bort 15 kg varenda gång. Det betyder inte att jag klarar mig bättre, killarna här är både snabbare och mera tekniska än hemma, och jag lär mig väldigt mycket bara genom att sparra. Förhoppningsvis kommer jag snart upp i deras tempo. De flesta har en bra inställning till sparring härnere, idioter finns överallt, men de allra flesta är försiktiga med varandra när de tränar, det betyder inte att de inte kör på, de flesta omgångar körs på i nästan 100 %, men det är 100 kontrollerade %. Det vill säga att om man jämför hur hårt de sparrar med hur stor skaderisken är, så är frekvensen av skador ganska låg. Som med mycket annat här i livet bestämmer man själv hur man vill bli behandlad genom att tänka på hur man själv uppför sig. Och ofta är det så att man får samma behandling tillbaka som man ger, tar man det lite försiktigt i alla fall i början, så brukar motståndaren göra det också. Och går man in och försöker att riva sönder motståndaren, ja, då är det inte alls omöjligt att man ska boka tid för en korsbandsoperation redan nu.

Medaljen har tyvärr också en baksida, det är nästan ingen i Rio som pratar engelska, speciellt inte på klubben, som tur är pratar tränaren, Ricardinho Vieira, engelska, så när han visar tekniker, så förklarar han både på portugisiska och på engelska. Visst, man kan lära sig tekniker bara genom att titta på när han visar, men det blir så mycket lättare att lära sig, när man får reda på varför han gör som han gör, vad som är viktigt och vad man ska tänka på. Nästa problem är teknikträningen, eller problem, det fungerar, men inte optimalt. När jag tränar teknik är det optimala för mig om jag kan diskutera tekniken men min partner samtidigt som vi tränar den, man kan hjälpa varandra med hur man håller, var man trycker etc. All den här kommunikationen försvinner när man inte kan prata med varandra.

Men trots bristen på verbal kommunikation, så kan man trots allt träna tillsammans, i flera timmar, utan att egentligen behöva prata med varandra, med ett leende och lite ödmjukhet kommer man långt. Folk här vill förstå, och försöker att hjälpa dig och visa när du gör fel. Om det har att göra med att jag är tjej eller inte, det vet jag inte, men hur som helst har jag blivit väldigt väl behandlad och mottagen. Så till alla er som drömmer om att komma till Brasilien och träna jiu jitsu, gör det, gör det, GÖR DET!!! Det är en upplevelse för livet, något att sitta i gungstolen och berätta för barnbarnen om 50 år, den gången mormor var ung och åkte till Brasilien för att träna BJJ.

Publicerad Monday, July 5th, 2010, 06:03 Du kan följa eventuella kommentarer från detta inlägget igenom RSS 2.0 feed. Du kan svara, eller trackback:a från din egen site.