Det har varit väldigt dåligt med uppdateringar på det senaste, det ber jag igen, igen om ursäkt för.

Det har hänt ganska mycket sen sist, inte på tävlingsfronten, men på den privata.
Jag har tidigare berättat om att jag fick en pregrad. forskningstjänst från första feb i år. Den sa jag upp sista april. Det var ett ganska svårt beslut att ta, jag har funderat mycket, länge och väl över det innan jag bestämde mig. Det var en stor möjlighet att skapa kontakter och få meriter som jag kunde använda när jag en gång ska söka jobb. Min handledare är överläkare och en av de högsta ledarna i AntiDoping Danmark, och det var många andra duktiga personer i min arbetsgrupp. Så på pappret, en stor möjlighet och chans att göra något som kan användas när jag ska söka jobb. Projektet var även det ett bra projekt, det skulle handla om astmamedicin och doping, jag skulle få mitt eget försök, med egna försökspersoner som jag skulle vara ansvarig för och allt var träningsrelevant.

Alltså på pappret var allt perfekt, relevant projekt, trevliga kollegor, eget kontor, ALLT. Förutom arbetsglädjen. Jag har egentligen känt lite så från början, att jag egentligen inte har lust att göra det här. Men allt var så perfekt på pappret, så jag tänkte att det nog bara är jag som är larvig och att om jag nu bara säger det högt tillräckligt många gånger, så kommer jag att trivas med det och jag ska bara vänja mig vid att forska i stället för att plugga, att det bara var en inkörningsfas. Och det gick ganska bra i början, allt flöt på bra. Men problemet var att det inte blev bättre, jag satt fortfarande vid mitt skrivbord och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Visst, jobba med mitt projekt, det visste jag, men hur börjar man med det? Vad gör man måndag morgon, när man har druckit sitt morgonkaffe? Jag har inte en aning! Det var en del av frustrationerna som jag kände, inkompetensen, att HELA tiden behöva fråga, vad gör jag nu? Vem ska jag skicka det här pappret till? Vad ska jag ansöka om? Tillbaka till mellanstadiet igen.

Skrivbordsjobbet höll jag på att bli galen av. Jag HATAR att sitta inne, själv på ett kontor, framför datorn och arbeta, speciellt när jag inte vet helt vad jag ska göra. Jag har skickat så många ansökningar till både Läkemedelsverket, Etisk kommitté, en halv cm till varje. Fråga mig inte vad det står i dem, bara blanketten som skulle med till läkemedelsverket var 20 A4 lång, hur fasen kan man svara på så många frågor om ETT försök?? Jag kunde inte.

Som ni nog kan förstå så var detta en stor utmaning för mig. Jag tror att när man står framför en utmaning som man inte helt vet hur man ska klara av, så kan man reagera på två olika sätt.
Det ena är att man börjar tänka hur ska jag klara det här? Hmmm, om jag börjar med att göra såhär, så kan jag läsa lite mera om det här, och prova detta, så borde det gå. Det är den positiva reaktionen som kommer, när man växer med uppgiften. Man tror inte riktigt att man klarar av det, men man vill det verkligen, så man anstränger sig lite extra och klara av det. Detta är en utmaning som är lagom svår, det är inget som man redan kan, men det är heller inte så svårt att man inte kan klara av det, den slutar i en succéupplevelse.
Det andra sättet är känslan av, att det här klarar jag aldrig. Du skulle lika gärna kunna stå framför en 25 m hög betongmur och bli ombedd att hoppa upp på den. Omöjligt! Istället för att se möjliga vägar för att lösa problemet, så ser man sig själv misslyckas och man kan absolut inte, på något sätt se hur man ska genomföra det här. Problemet blir en klump i magen istället för en möjlighet för att utvecklas och växa. Det var så jag kände inför mitt forskningsprojekt, det var en stor svart klump i magen.

En annan grej var att jag hade fria arbetstider, perfekt! Jag kunde anpassa mitt jobb så jag kunde träna på förmiddagen ibland också. Problemet var bara att jag aldrig riktigt var ledig. Även om jag inte var på jobbet, så tänkte jag på det och hade konstant lite dåligt samvete över att jag nog egentligen borde ha jobbat lite mera och varit klar lite tidigare. Att hela tiden gå runt med den känslan tar otroligt mycket energi, i mitt fall från träningen.

Det är ungefär på den här bakgrunden som jag tog beslutet att säga upp mig, nu handlar just det här exemplet om ett jobb, men det kunde precis lika gärna ha varit träningen, ett förhållande, vad som helst.  Jag tror att det här problemet finns inom många områden. Min lösning på problemet den här gången var att ge upp. Det är faktiskt första gången i mitt liv som jag slutar mitt i något utan att göra det färdigt. Quitter, tänker nog många nu. Och jo det stämmer, men man kan inte alltid fortsätta med allt man börjar med bara för att man har börjat med det. Det handlar om att vara så ärlig mot sig själv att man kan märka om det här är något som man slutar med bara för att det är lite besvärligt, det är fel anledning till att sluta. Men ibland så har man bara hamnat på fel ställe, man har börjat med något som man verkligen inte trivs med och då är den bästa lösningen att sluta. Jag provade det här, gav det en chans, men jag trivs inte och därför slutar jag med det och går vidare till något annat. Så kände jag med forskningen, det var inte någonting som passade mig och även om det låter som en klyscha, så är livet för kort för att göra saker som du inte vill och trivs med, man är bara ung en gång och det gäller att utnyttja det för att göra de saker som man vill och komma dit man vill. Många saker får man en andra chans med, men inte just det, du lever bara EN gång.

Ok, det var tillräckligt med filosofi, nu till det viktiga: Träning!
I går var jag i Malmö och tränade på MMA Alliance, det var gemensam träning för hela CheckMat i södra Skandinavien med Leozinho Vieira. Och det var PROPPFULLT, hela mattan var full! Vi tränade upside-downguard och 50/50 guard, och allt skulle pusslas minutiöst, du fick träna svepen, så din partner landade där en annan kille hade legat 2 sek tidigare. Men lite nya tekniker och detaljer på sånt som jag redan kunde, så det var en bra träning. Om inte annat så sparringen, det var många duktiga killar att träna med. Det med att hitta duktiga tjejer att träna med utanför klubben har jag nästan gett upp. Nu kör jag med killarna, jag tränar mycket med några av mina tränare, Shimono och Joachim, 82 kg och 98 kg, i början är det besvärligt, men när man har vant sig vid det så fungerar det ganska bra, de håller igen med vikten, INTE tekniken och tempot, så kan vi sparras på ett sätt som gör att vi bägge två utvecklas. De lär att tighta till sig, om det är för mycket plats, så är jag så liten att jag kan få in knän och fötter överallt.

Den här helgen blir lugn rent träningsmässigt, det är nog ganska bra, är lite lätt övertränad just nu och är öm i både led och fingrar. Jag ska hem till Jönköping, min lillebror tar studenten, så det blir släktkalas för hela slanten.

Jag funderar på att börja översätta de inlägg jag skriver till engelska också,  så bloggen blir både på svenska och engelska, vad tror ni om det? Finns det intresse för det?

Publicerad Thursday, June 10th, 2010, 17:57 Du kan följa eventuella kommentarer från detta inlägget igenom RSS 2.0 feed. Du kan svara, eller trackback:a från din egen site.