Sitter på jobbet och skriver, så det bliver med danska bokstæver, hoppas att ni kan stå ut med det. Tror att stavningskontrollen ændrar en del av orden jag skriver också, men jag tror fortfarande att ni kan førstå vad jag menar.
Nu har glædjen øver segern i Belgien børjat lægga sig och jag ær tillbaka i træningsrutinerna. Tyværr åkte jag på en førkylning nær jag kom hem, så førra veckan trænade jag inte så mycket alls, låg mest hemma och snorade, och det ær væl kanske inte så konstigt nær man tænker på vad den stackars kroppen har fått utstå de senaste veckorna. Men, men det gæller ju att kunna utnyttja det också, så jag var hemma i Jønkøping och hælsade på familjen istællet. Pappas hund fick hundvalpar før ett par veckor sedan. Valparna ær nog bland det søtaste jag har sett på længe, så jag tror att jag satt och lekte med dem i alla fall hælften av tiden jag var hemma.
Nu ær jag tillbaka på mattan igen och trænar før fullt, det ær så hærligt!
Man kan ju tro att jag borde trøttna på att træna så mycket som jag gør, det ær samma kællarlokal, samma tekniker som nøts igen och igen, men jag ælskar det. Jag kan inte førklara varfør, men det ær så hærligt, vågar inte riktigt tænka på vad som skulle hænda om jag skulle bli så skadad att jag inte kunde fortsætta. Det som en gång børjade som en hobby, något man gjorde tre gånger i veckan før att hålla sig i form har nu blivit så stor del av min identitet att jag inte kan se mig sjælv gøra något annat. Jag har funderat ganska mycket på just detta nu sista tiden, vad ær det som gør att man fortsætter att træna? Varfør bliver det så viktigt?
Anledningen till att jag har funderat øver det tror jag ær att man i bland bliver konfronterad av vænner och bekanta nær de frågar varfør man trænar och vad som motiverar en att forstætta.
Det ær nu man gærna vill dra fram sina logiska och bra argument før varfør man gør det. Tyværr kommer de oftast inte fram just då, utan man står ofta bara tyst stammande och sæger øhhh, ja men det ær før att jag tycker att det ær roligt….
Samtidigt som man funderar i sitt stilla sinne om det verkligen ær roligt, nær man har varit upp kl. 6 før att hinna spring på morgonen innan jobbet och man har blåmærken på benen, ær skithungrig før att man ska pressa sig ner i viktklassen och musklerna ær både ømma och trøtta.
Nær man trænar ligger man på golvet och brottas med killar (ja, vi ær ju inte så många tjejer) som ibland væger dubbelt så mycket som en sjælv. Och jo, det ær klart att det gør ont ibland, det ær en kontaktsport, så det kan man inte helt undvika. Svetten rinner, du vet inte om det ær din egen svett som gør att træningsklæderna ær bløta, eller om det ær din træningskompis som har svettat ner dig.
Skadorna kan man inte riktigt manøvrera sig runt om, man kommer sakta men sækert nærmare ett liv med kroniska smærtor. Och pengar finns det inte i sporten heller, det ær en handfull runtomkring som kan øverleva på sin sport, och då handlar det mera om att øverleva och inte leva gott. Vad ær det då som gør att man fortsætter, trots allt det hær?
Gemenskapen som skapas med dina klubbkompisar tror jag ær en vigtig del av det. Det ær klart att det ær flera anledningar æn det hær, men jag tror att den spelar en vigtig del. Den hær gemenskapen bliver stark, æven om man kanske inte vet var kompisens mormor heter i førnamn, det ær inte det som ær viktigt i den hær typen av førhållanden, så ær man fortfarande ganska tighta. Detta på grund av att man spenderar så mycket tid tillsammans, men också på grund av de upplevelser man får tillsammans. Man væxer som mænniskor tillsammans. Du lægger faktiskt på ett sætt ditt liv i din træningspartners hænder nær ni trænar, nær du sitter i strypningen och klappar av har du egentligen inga garantier før att han ska slæppa. Det kræver vældigt mycket tillit och i det att man får bekræftat att han slæpper, så stærks denna tillit. Och alla saker man upplever tillsammans, tævlingar, resor, nervositet, succeér, nederlag, ja det ær många kænsloladdade øgonblick. Førståelsen før vad man går igenom ær en annan del av det, alla vet hur det kænns att gå från tævlingen som førlorare, besvikelsen och det anti-klimaks som kan uppstå. Glædjen som man kænner nær man æntligen sætter den perfekta tekniken som man har trænat på så længe.
Och nej, resten ær inte logiskt, det bliver en slags besatthet, tror det bæsta sættet att beskriva den bara ær For the love of the game!
Oj då, gick nog lite i sjælvsving som sæger på danska, skulle egentligen bara skriva ett kort litet inlægg, men kom gærna med era tankar om vad som driver er att træna. Jag har egentligen mera att skriva, men tyværr ræcker tiden inte alltid till.