Jag sitter i flyget på väg hem från Lissabon och jag ska försöka att sammanfatta allt det jag har upplevt i helgen. Kort sagt kan man sammanfatta allt med ett silver i öppna klassen och ett brons i min egen viktklass.

Matchmässigt har jag redan skrivit om de två matcherna som jag vann på lördagen. Söndagens matcher gick tyvärr inte lika bra. Min första match i viktklassen var mot Monica Vanessa Silva, samma tjej som jag mött dagen innan i den öppna klassen. Jag tycker att det är svårt att gå två matcher mot samma motståndare i samma tävling. I mitt huvud är det matchen redan avklarad, speciellt eftersom jag redan har vunnit. Det är svårt att ladda inför en sådan match, medan hon å andra sidan, har allt att vinna. Hon är revanschsugen och är klar till att ge järnet för att spöa mig.

Matchen börjar helt annorlunda än den förra, hon är aggressiv och jobbar redan från start och är betydligt besvärligare att ha att göra med än dagen innan. Jag kommer faktiskt inte ihåg om hon kastar mig och får nedtagningspoäng eller inte. Hon hoppar i alla fall stängd guard ett par gånger, men jag känner mig inte hotad därifrån, hon är stark, men jag har suttit i för många stängda guardar för att vara rädd där. Jag fångar hennes ena ärm och reser mig upp för att öppna guarden, mycket riktigt gör jag också det, men i det ögonblicket som hennes ben går upp, ställer hon sig på sina fötter igen, back to square one igen. Mera kast. Jag kan fortfarande inte kasta henne. Jag tror att jag får en varning för att jag inte cirklar tillräckligt, men istället kommer ut från mattan. Och av någon underlig anledning när jag försöker att putta ut henne från mattan säger domaren till mig att jag ska sluta putta ut henne och att jag ska kasta henne i stället. Tror inte att den här domaren hade alla hönsen i hönshuset, reglerna för BJJ kunde han i alla fall inte. Hon försöker göra ett scissor sweep på mig från stående, en teknik som är förbjuden i BJJ och detta säger domaren heller inte något om.  När det är 1 min kvar och jag ligger efter, inser jag äntligen att jag är tvungen att ändra taktik. Jag hoppar guard och fångar henne i min halvguard. Till att börja med är jag nära att svepa henne bakåt, när hon försvarar det, får jag en under-hook och kan börja jobba på att komma upp, när jag nästan har kommit helt upp, byter hon och hoppar guard och i det att hon gör det, fångar hon mitt huvud under sin arm och jag landar med både hennes och min vikt på min nacke. SLAM! Det svartnar för ögonen, jag kan märka stöten helt nere i tårna och märker hur kroppen för ett kort ögonblick blir slapp, mera än det ska det inte till förrän jag sitter i hennes giljotin och blir strypt.

Jag landade rätt kass på nacken där och känner mig ungefär som om jag har blivit överkörd av ett tåg, har egentligen inte lust att tävla mera, men jag har fortfarande finalen kvar ett par timmar senare och ska bara ladda om. Precis när jag går ut från en förlust känner jag bara för att åka hem från tävlingen, jag kan ha ganska svårt att ladda om, men jag kommer i väg från hallen och dricker kaffe med mina klubbkompisar och skingrar tankarna lite på det sättet. Det fungerar, efter en stunds struntprat har jag lagt förlusten bakom mig och är klar till att tävla igen. Det är guld att ha bra klubbkompisar med när man är ute och tävlar, det skapar en fast punkt i tillvaron när man själv bara känner sig nervös och tankspridd på tävlingsdagen. Du vet att de alltid finns där och att du kan lita på det, men framför allt att du kan slappna av och vara dig själv tillsammans med dem. De vet precis hur du har det, de har varit i samma situation själv och vetskapen om det skapar en ro i alla fall för mig.

Innan finalen är jag skitnervös, vet inte riktigt varför, men det är jag, eller det är inte helt sant, jag pendlar mellan att känna mig oövervinnerlig och att bara ha lust att sätta mig i första bästa taxi bort från hallen, men det är väl det som är nervositet.  Alla finalerna går på samma matta, herrarna börjar, och damerna är till sist, och allra sista matchen är min match. Nervös eller inte kommer jag upp på mattan i alla fall, hon hoppar guard nästan direkt och nu begår jag första felet. Jag känner mig ganska stabil på toppen, men istället för att passera, går jag efter ett benlås, som jag inte får, får fatt i hennes fot och drar för kung och fosterland för att sätta ett fotlås, hennes fot pekar åt helt fel håll och jag fortsätter, men precis lika envis som jag är med mitt fotlås är hon med sitt försvar, tror hellre att hon bryter foten än att klappa på det. Hur som helst kommer hon ur det och får 2 p för svepet och parkerar överst i min halvguard, får ett djupt grepp under nacken med bra kontroll av mitt huvud och där ligger jag resten av matchen, hon kan inte passera, men jag kan heller inte komma loss. Skit, skit, skit, men nu vet jag vad jag ska träna på i alla fall.

Alla matcherna är filmade, jag kommer att lägga upp länkarna så fort de kommer upp på nätet.

Allt i allt är jag nöjd med helgens prestationer, har 1 miljon detaljer och strategier jag ska rätta och ändra, men enda sättet att göra det är att begå alla misstagen på en tävling, alla kan begå misstag, det är helt ok, men bara dårar fortsätter att begå samma misstag igen och igen.

På ett sätt kan man säga att komma upp och tävla brun/svart är som att börja om från början igen med vitt bälte. Nu är det jag som är nybörjaren och jag måste börja tänka på ett nytt sätt. Taktiken och strategin betyder så mycket mera nu. I efterhand kan jag ju se att det var idiotiskt att gå efter det där benlåset i finalen, jag skulle ha stannat på toppen och passerat istället och fått mina poäng. Jag har lagt strategier och gameplans innan, men det har inte varit på samma sätt. Jag har lagt taktik innan och följt den, men det har inte spelat så stor roll vad jag har gjort för något, om jag har kört topgame eller guard, det har fungerat i alla fall, jag har varit så mycket starkare än mina motståndare att jag har kunnat rädda hem matchen på trots att jag har gjort misstag och fel. Det fungerar inte längre, nu gäller det att hitta motståndarens svaga sidor och utnyttja dem. Det är som att öppna en dörr att förstå det, visst har jag vetat att man måste lägga en bra gameplan innan, men det är inte förrän nu, som jag verkligen har FÖRSTÅTT hur viktigt det är. Hur coolt som helst, jag känner mig som ett litet barn som precis har sett att det finns en ÄNNU större lekplats lite längre bort än den jag leker i nu

Publicerad Tuesday, February 2nd, 2010, 22:09 Du kan följa eventuella kommentarer från detta inlägget igenom RSS 2.0 feed. Du kan svara, eller trackback:a från din egen site.