Onsdag morgon börjar väldigt bra, jag vaknar kl 06:45 av att det är någon som knackar på dörren. Det är svårt att höra vilken dörr det är som man knackar på i min uppgång, men jag antar att det inte är hos mig. Nästa sekund ropar någon DET ER POLITIET, ÅBN DÖREN!!! Gaaaaaah, tänker jag, är helt plötsligt klarvaken och hoppar ut ur sängen, och tänker, VAD HAR JAG GJORT?? Och så hör jag, det är hos grannen, *puuh* Ingen aning vad det handlade om, men jag är glad för att det inte var mig dom var ute efter.  J

Allt går enligt planerna på väg ut till flygplatsen, vi checkar in bagaget, genom säkerhetskontrollen och vidare till gaten. Går ombord på planet, planet lämnar gaten, dom tar bort isen från vingarna, och där slutar festen. Motorproblem. Vi måste ha tag i en mekaniker. Visst. Vi väntar. Och väntar. Och väntar. Efter ca. 1,5 timma får vi reda på att vi som sitter längst bak måste flytta fram för att dom ska flytta in bagaget i kabinen. ALLA flyttar sig, det kommer inga väskor, vi väntar ännu längre, och efter ungefär tre timmar är vi klara för avfärd, bra början på resan.

Idag har vi varit ute i tävlingshallen hela dagen.  Tre från klubben tävlade, Nick Barnö vann silver i +100,5 kg vitbälte . De andra körde bra, men det blev tyvärr inga medaljer. Men det är en viss stämning när man kommer in i tävlingshallen. Man kan känna lukten av adrenalinet och testosteronet redan ute i korridoren och det oväsen som är i hallen kommer som en lavett i ansiktet när man kommer in. Överallt springer folk runt och värmer upp/letar efter någon eller är bara så nervösa att dom inte kan sitta stilla. Låter förfärligt, men jag älskar det! Be mig inte om att förklara det rationellt, det kan jag inte… Men man blir ganska (väldigt!) trött av att sitta och lyssna på oväsenet hela dagen, så jag är helt slut.

I morgon är det två andra killar från klubben som tävlar, så igen ska vi ut och sitta i hallen hela dagen, men en för alla, alla för en, det är klart att jag vill se mina klubbkompisar tävla.