Tonight I was sitting with the dilemma of whether I should read about secondary hyperparathyroidism, as my tutor suggested, or if I should update my blog, it has been  way too long since last time. Like so much else lately, it was a compromise between both. Quickly read the chapter in the book and then moving on to the computer. If you really want to, everything is possible. Or, it is sometimes. It feels like most things here the last few months have been a compromise; I have managed to do a lot of stuff, but have not really done anything properly.

School has taken much time and energy. No, I do not so much in the hospital, I do about ¼ of what the other doctors do, and there is still lot of stuff I don’t know yet, but I concentrate and do my best, and it drains the energy that I normally have, when suddenly have to decide whether the patient should have the new medicine, should be revived if he has a cardiac arrest, should be discharged or stay in the hospital. With that said, it’s another side to it also, when you do everything right and you are able to cure your patients and send them home healthy again! : D
Conclusion: School is good, hard, but fun and exciting!

Training is the next chapter. Morning trainings are deleted from the calendar, I leave home at  6:45 to get to the hospital and the training starts 07:00. So only training once a day, unfortunately I don’t even do that. When I get home, I have to study some nights, and frankly, I am often so tired I need sleep, instead of train. Sometimes it’s nice to clear the head with training, but sometimes it’s the bed that does the most good. I have set a goal  to train 4 days a week, and I usually manage this. : /
After stuffing my brain all day in school, the head  is sometimes full when I get to the academy. This means I have the co-ordination of a teenage boy, no offense, and can concentrate about 30 seconds in a row, not fully optimized for learning new techniques. So far, I can survive by routine, but it is just a matter of time until I can’t.
Conclusion: The training is limping like a wounded crippling at the moment.

This is the situation until mid-January, then I have exams, and after that, I am FREEEEE!
I think it is difficult, there is so much I want to do, I want to train, I want to be a doctor, must have time to work to pay rent and food, I want to meet friends, go to competitions, camps, I want all of this.
Unfortunately I do not have unlimited time and to be honest, I have no idea how to prioritize all of this. First of all, I am incapable of saying NO, so I book and plan far too many things, but it is not the only downsides to this, I get to do a lot of stuff and it usually makes me very happy , I meet a lot of great people and I am able to do a lot of things that I enjoy.
Unfortunately I do not have time with everything I want to ,my  account is running low, and the list of pages to be read in medical book sis getting longer and longer. So far, my tactic has been The ostrich-Head in the sand and assume that everything probably resolve itself eventually in some way. So far it has worked well, let’s just hope it does so in the future as well. A little responsibility, I have learned to take, some weekends I’ve painted all black on the calendar, so I can not put anything there, they are consecrated to studying.

Just over a week ago, I and Shanti, my training partner, were in Stockholm and instructed at Girls Only, a grapplingcamp just for girls, regardless of team and style of training. We were almost 35 girls on the mat, I do not think I’ve ever seen so many girls on the mat at the same time before, It was wonderful!
The two days went by with halfguard-sweeps, backcontrol and passes, this spiced up with sparring, laughing and a lot of talking! If I were to sum up the camp, it was great fun with a bunch of talented girls who gave everything on the mat. Thank you Maxine and Nacka Dojo, who organized the camp!

All the girls at Girls Only

Now, I know that I sound as if I’m 100 years old, but when I started BJJ / SW, so it was not that  many girls who competed, a few bluebelt, if you were lucky and a handful of whitebeltsI think it is wonderful to see that more and more women find their way to martial arts. It fits girls just as well as guys, and I even dare to say that girls are better at it then guys, they usually have a more technical access to it than the guys and learn the techniques  more quickly.

For the girls who are interested, there is a camp for girls in Linköping 4-5 December. The camp is free and instructors will be me, Hanna Sillen and Anny Hammarsten, so if you have opportunity to go, DO IT!
More info on http://www.forgirlsbygirls.se/

Satt ikväll med dilemmat om jag ska läsa om sekundär hyperparathyroidism, som min handledare förslog, eller om jag ska uppdatera min blogg, det var alldeles för länge sen sist. Som så mycket annat på sistone blev det en kompromiss mellan bägge två. Snabbt läsa igenom kapitlet i boken och vidare till datorn. Vill man så går det. Eller, det gör det ibland. Det känns som om det mesta här de sista månaderna har varit kompromisser, jag har hunnit med massa grejer, men egentligen inte gjort någonting ordentligt.

Skolan har tagit mycket både tid och energi. Nej, jag gör inte så hemskt mycket på sjukhuset, jag hinner med ungefär ¼ av vad läkarna gör, och det är fortfarande massa grejer jag inte kan, men jag koncentrerar mig och gör mitt bästa, och det dränerar allt överskott man har, när man helt plötsligt ska ta ställning till om patienten ska ha ny medicin, återupplivas om han får hjärtstillestånd, utskrivas eller stanna på sjukhuset. Med det sagt är det ju en annan sida av det också, när man gör allt rätt och man lyckas bota sina patienter och kan skicka hem dem friska igen!
Konklusion: Skolan fungerar bra, jobbigt, men roligt och spännande!

Träningen är nästa kapitel. Morgonträningarna är strukna ur kalendern, jag ska åka hemifrån 06:45 för att hinna till sjukhuset och träningen börjar 07:00. Alltså bara en gång om dagen, tyvärr blir det inte ens det. När jag kommer hem, så måste jag läsa en del kvällar, och ärligt talat är jag ofta så trött att jag behöver sova istället för att träna. Ibland är det skönt att rensa huvudet med träning, men ibland är det sängen som gör mest nytta. Jag har satt som mål att träna 4 dagar i veckan, det brukar jag hinna med.  :/
Efter att ha korvstoppat hjärnan hela dagen i skolan, så är den ibland full när jag kommer till träningen, det betyder att jag har koordination som en tonårskille, inget illa menat, och kan koncentrera mig ungefär 30 sek i taget, inte helt optimalt för att lära sig nya tekniker.  Än så länge kan jag leva på rutin, men det är ingenting som håller i längden. L
Konklusion: Träningen haltar som en skadskjuten katt just nu.

Såhär kommer det nog att se ut fram till mitten av januari ungefär, då har jag tenta, och sen är jag FRIIIIII!

Det är svårt det här tycker jag, det är så mycket jag vill, jag vill träna, jag vill bli läkare, måste hinna jobba för att betala hyra och mat, träffa kompisar, tävlingar, läger, jag vill ALLT det här.
Tyvärr har jag inte obegränsat med tid och ska jag vara ärlig, så har jag inte en aning om hur jag ska prioritera allt det här. Jag kan för det första inte säga nej, så jag bokar upp mig till alldeles för mycket, men det är ju inte bara nackdelar med det, jag hinner ju med massa grejer och det gör mig ofta glad, jag träffar en massa fantastiska människor, får göra en massa saker som jag tycker om.
Tyvärr hinner jag inte med allt jag ska, kontot börjar bli tomt och listan över sidorna som ska läsas i medicinböckerna blir längre och längre. Än så länge har min taktik varit STRUTSEN –Huvudet ner i sanden och räkna med att allt nog löser sig till sist på något sätt. Än så länge har det fungerat bra, det är bara att hoppas att det gör det i framtiden också.  Lite ansvar har jag dock lärt mig att ta, några helger har jag målat helt svarta i kalendern, så jag inte KAN skriva in något där, de är helgade åt att läsa.

För drygt en vecka sedan var jag och Shanti, min träningspartner, i Stockholm och instruerade på Girls Only, en grapplingcamp bara för tjejer, oberoende av team och vilken still man normalt tränar. Vi var närmare 35 tjejer på mattan, tror aldrig att jag har sett så många tjejer på mattan på samma gång innan, DET VAR HELT UNDERBART!
De två dagarna gick med halfgurad-sweeps, ryggkontroll och passeringar, detta kryddat med sparring, skratt och självklart en massa snack! Om jag ska summera lägret så var det otroligt roligt med en massa duktiga tjejer som gav järnet på mattan. Stort tack till Maxine och Nacka Dojo, som arrangerat lägret!

Alla tjejerna på Girls Only

Nu låter jag som om jag är 100 år gammal, men när jag började med BJJ/SW, så var det inte så många tjejer som tävlade, några få blåbälten, om man hade tur och en handfull vitbälten. Jag tycker att det är hur positivt som helst att det är flera och flera tjejer som hittar till kampsporten. Det passar tjejer precis lika bra som killar och jag vågar till och med sticka ut hakan och säga att tjejer är minst lika bra på det som killar, de har oftast en mera teknisk tillgång till det än killar och fattar teknikerna fortare.

För de tjejer som är intresserade så är det ett läger för tjejer i Linköping helgen den 4-5 december. Lägret är gratis och träningarna kommer att hållas av mig, Hanna Sillén och Anny Hammarsten, så har ni möjlighet, så ÅK! Mera info på http://www.forgirlsbygirls.se/

It’s been quiet here for a while now. The silence does not mean I have not done anything at all, on the contrary, I have been too busy to have time to write.
European Championships in Poland can also briefly summarize by that  I screwed up in the first fight, really screwed up. I knew that the girl I was fighting in the first fight had  a good closed guard and good triangles. I start by letting her jump guard, close the guard, and even close the triangle, without much resistance from my side. Do not ask me why, I have no good explanation, the only thing I can say is that it will never happen again. I will surely get caught in triangles again, but not because I sit and do nothing, I can promise you that. Anyway, in the triangle I sit, with my arm stretched, and now I’m starting to finally work, but it’s a bit late. I work to get free, when the referee screams BREAK! OK, I think, we are moving into the middle again, I ask if that is what he wants, and he answers No, you tapped. WHAT ?!?!?! NO, I DO NOT. My opponent looks about as surprised as I do, but he sticks to his  decision and gives the victory to the Polish. Disappointing is only the start of how I feel, but in some way it must have looked as if I tapped.
We were only four participants, so everyone has to fight each other, I won the other two of my fights both of them by submission. Armbar and RNC. The result of this was silver, not exactly what I had hoped for, but a European Championship silver you have to be satisfied with, and now that I’ve gotten some perspective on it, I’m pretty happy with it. Unfortunately, it just so happens that when you get up in the higher levels, one single mistake is all it takes to turn a victory into a loss, the margins gets smaller and smaller.

Other news are that me and Shanti have started a women-only BJJ group at the academy. Once a week, we have a class only for girls. We got tired of the fact that there are almost no girls in the academy, so now we are trying this, as a supplement to the regular BJJ training to see if we can get more girls to start training. We’ve been running it for almost a month or so, or Shanti has, I have been away most of the time, because of both competitions and school, unfortunately.

What happens next for me is that our headinstructor Leo Vieira will hold come to Copenhagen and do a seminar this weekend, both with and without gi. It’s gonna be great, I’m really looking forward to this.
I am not sure about my own training in the near future, no, I’m accustomed to train twice a day for at least a couple days a week, but now when school starts again it will probably not be possible to continue with this L. I’m at the hospital in Roskilde this semester, very interesting and instructive, but it takes too much time away from training.

Det har varit tyst här ett tag nu. Tystnaden betyder inte att jag inte har gjort något alls, snarare tvärt emot, jag har haft alldeles för mycket för att hinna skriva.
EM i Polen kan man i korthet sammanfatta med att jag klantade till det i första matchen, rejält. Vet att tjejen jag ska möta har en bra stängd guard och bra triangles. Jag låter henne hoppa guard, stänga guarden, koppla triangeln, utan att egentligen göra motstånd. Fråga mig inte varför, jag har ingen bra förklaring, det enda jag kan säga är att det aldrig kommer att hända igen. Jag kommer säkerligen att hamna i trianglar igen, men inte för att jag sitter och gör ingenting, det kan jag lova. Hursomhelst, i triangeln sitter jag, med min arm sträckt, och nu börjar jag äntligen jobba, men det är lite försent. Jag jobbar för att komma fri, när domaren skriker BREAK! OK, tänker jag, vi ska flytta in i mitten igen, jag frågar om det är det han vill, och då svarar han att jag har klappat. VA?!?!?! NEJ, det har jag INTE. Min motståndare ser ungefär lika förvånad ut som mig, men han håller fast i sitt beslut och ger segern till polskan. Snopet, kan man lugnt säga, men det måste ju på något sätt sett ut som om jag klappade.
De andra två matcherna, vi var bara 4 deltagare, så alla skulle möta alla, vann jag, bägge två på submission. Armbar och RNC. Resultatet av det här blev silver, inte direkt vad jag hade hoppats på, men ett EM-silver kan man inte vara missnöjd med, nu när jag har fått lite perspektiv på det så är jag ganska nöjd med det. Tyvärr är det ju så att när man kommer upp i de högre nivåerna, räcker det med ett misstag för att vända vinst till förlust, det blir mindre och mindre marginaler.

Annat nytt som har hänt är att jag och Shanti har startat en tjej-BJJ grupp på klubben. En gång i veckan är det träning bara för tjejer. Vi tröttnade på att det nästan inte är några tjejer på klubben, så nu försöker vi med det här, som ett supplement till den vanliga BJJ träningen för att se om vi inte kan bli några flera. Vi har kört det i snart en månad, eller ja, Shanti har, jag har varit borta de flesta gångerna, både på grund av tävlingar och skola, tyvärr.

Ännu en grej som händer på kvinnofronten är Girls Only 3 i Stockholm nästa helg, jag och Shanti kommer att instruera på lägret, som är ett grapplingläger bara för tjejer. Så om du är intresserad, så finns det mera info på
http://www.girls-only.net/
Jag hoppas att vi blir många, jag ser verkligen fram emot det här!

Det som händer närmast är att våran huvudinstruktör Leo Vieira kommer och håller träning nu i helgen, både med och utan dräkt. Kommer att bli hur bra som helst, jag ser verkligen fram emot det här.
Vet annars inte hur det kommer att bli med träningen den närmsta tiden, nu är jag ju van att träna två gånger om dagen i alla fall ett par dagar i veckan, men nu när skolan börjar igen blir det nog svårt att hinna med L. Jag är på sjukhuset i Roskilde den här terminen, väldigt spännande och lärorikt, men det tar alldeles för mycket tid från träningen.

Lite tankar innan EM, eller ja, bristen på sådana kanske är bättre att kalla det.  Bastandet är avklarat för den här gången, jag började på 64 kg i morse och slutar nu av med 60,7 Kg efter två omgångar i bastun. Hemskt, förfärligt och varmt är nog en ganska bra och rättvis beskrivning på att cutta 4 kg vätska i bastun på en dag. De sista 700 g räknar jag med att sova bort i natt. Som Bilbo sa i Sagan om Ringen, ”I feel like butter scraped over too much bread” Det är ungefär så jag känner mig nu.
När det gäller tävlingen flyger vi till Polen i morgon, och väger in på kvällen, precis vilken tid kommer jag inte ihåg. Efter det blir det projekt Hitta hotell. Fredag går alla våra matcher, och lördag morgon kl. 9 är det hemdags igen för min del, så det blir Polen i expresstempo.
Vi är 6 tjejer i min viktklass, den enda jag känner är Irina Preiss från Polen, de andra är nya allihop. Från Ryssland, Ungern, Serbien och Ukraina om jag inte minns helt fel. Det ska bli spännande, oftast när jag tävlar vet jag vilka mina motståndare är, så att tävla mot nya tjejer ska bli väldigt roligt.

A few thoughts before the European Championship, the lack of them might be a better way to describe them. Cutting weight in the sauna is finished for now, I started at 64 kg in the morning and I am now at 60.7 kg after two rounds of 2 h in the sauna. Terrible, awful and hot is probably a pretty good and fair way to describe cutting 4 kg of fluid in the sauna in a day. The last 700 g, I expect to sleep away during the night. As Bilbo said in The Lord of the Rings, “I feel like butter scraped over too much bread” It’s pretty much how I feel right now.
About the competition, we fly to Poland tomorrow, and weighs in at night, just what time I do not remember. After that, the project Find a Hotel. Friday, we have our fights, and Saturday morning at 9 AM I fly back home again, so it will be in Poland express pace.
We are six girls in my weight class, the only one I know is Irina Preiss from Poland, the other ones are all new to me, from Russia, Hungary, Serbia and Ukraine, if I don’t remember wrong. It will be exciting, mostly when I compete; I know who my opponent is, so to compete against the new girls will be great fun. : D

SM-guld, SM-guld, SM-guld!!!!!!!!!!

Jag tog guld på SM I submission wrestling I Uppsala I helgen, efter 3 matcher stod jag där, överst på pallen med ett guld I handen. Vilken känsla, helt underbar, för några få sekunder tror man på och kan verkligen tillåta sig att tycka att man är Da Shit!

Resan mot SM började för en dryg månad sedan, efter att jag kom hem från Brasilien. Jag kommer inte ihåg om jag har skrivit om det innan, men jag har fått en plats i svenska landslaget i submission wrestlingi -60 kg och ska iväg till EM i Polen om lite mindre än två veckor. Hursomhelst var jag i valet och kvalet om jag skulle tävla i minus eller plus 60 kg. Jag brukar gå runt och väga ungefär 66-67 kg i vanliga fall, och för ungefär en månad sedan tog jag verkligen tag i kosten och bestämde mig för att jag skulle försöka att komma ner i -60 kg redan till SM. Jag ville gärna tävla i den här klassen en gång innan EM för att kunna känna dels hur min egen kropp fungerar när jag väger så lite, och dels för att känna hur det känns att tävla mot tjejer som inte väger mera än 60 kg.
För en och en halv vecka sedan vägde jag fortfarande 65 kg och började tappa modet lite grann, jag åt egentligen ingenting, eller jag åt massor, men nästan bara grönsaker och magert protein och det är ganska slitigt att träna hårt och tillräckligt intensivt när man inte på långa vägar får tillräckligt mycket mat, och att plugga ska vi inte prata om. Det är bla. därför jag inte har bloggat, jag har varken haft tid eller ork till det.  Jag pratade lite med mina träningspartner och kom fram till att det går, har jag satsat så mycket, och kan få möjligheten att prova minus 60 kg en gång innan EM så var det värt det.
Träningen upp till har återigen inte varit helt optimal, som jag gärna skulle vilja ha den. Jag har försökt att träna två pass om dagen, i alla fall 3 dagar i veckan och nöja mig med ett de andra dagarna. Morgonpasset har varit submission wrestlingssparring tillsammans med de stora killarna från klubben, de har varit de enda som har kunnat träna på förmiddagen. De varierar lite i storlek från de ”minsta” som bara väger 80 kg och upp till de stora som väger omkring 100 kg. Efter att ha sparrats i 60 min med dem är jag helt slut, inte bara trött, det känns som om jag har blivit överkörd av ungefär 30 långtradare. Det har jag väl också på ett sätt. Fördelen med att träna på det här sättet är att man blir stark och uthållig. Det som fungerar här, kommer att fungera på tävlingen också, timingen blir bättre, timar du inte din teknik, så fungerar den inte, så enkelt är det, det går inte att rädda dålig teknik med att muskla här. Psykiskt är det en enorm fördel också, om du kan hålla kvar killen i guarden, escapa hans mount, så finns det inte en tjej i världen som kan hålla kvar dig här. Känslan man får i kroppen är att kan du klara det här, så kan du klara allt, de andra tjejerna har ingenting på mig!
Nackdelen är att killarna är mycket längre och större, vilket betyder större hål och luckor, som du kan utnyttja till din fördel, luckor som inte kommer att finnas hos dina motståndare när de är lika små som du själv är, man lär sig dumma ovanor, för att du just kan komma undan med att göra dessa fel, när din motståndare är för stor för att fånga dig.
En annan nackdel att man inte vågar försöka med sina tekniker, för att de fungerar ju ändå aldrig, och om man gör det, riskerar man att bli plattad platt som en pannkaka under 100 kg man, och bara tanken om det gör att man hellre ligger kvar och håller guard än att gå efter svepet som man kanske kan få.
Det är både för och nackdelar att vara en liten tjej bland stora killar, som tur är har jag bra killar att träna med, som kan skruva ned styrkan och fortfarande behålla teknik och tempo så att vi kan sparras på en ganska hög nivå tillsammans. Tack!

Vanligtvis har jag duktiga tjejer att träna med, men Shanti har varit ute och rest tillsammans med sin pojkvän, och Janni, en annan duktig tjej från klubben, har varit hemma i Sverige under sommaren och jobbat, och jag stod ensam kvar.

Tillbaka till tävlingen, i torsdags morse vägde jag 65 kg igen, hade lyckats pressa ner mig på 64,5 kg tidigare i veckan, men som vanligt binder kroppen vätska när jag ska gå ner i vikt, väldigt irriterande. Hur som helst, så drar jag ned på kolhydraterna och saltet sista dagarna, allt som binder vätska ska uteslutas.  Fredag morgon har den extra vätskan försvunnit ocjag väger 63,7 kg och jag tar första turen i bastun, efter detta är jag nere på 62,5 kg, och jag packar mina grejer och går på flyget till Stockholm och härifrån vidare till Uppsala med buss. Min syster bor i Uppsala, så jag kan bo hos henne. Lördag morgon, efter en natt med alldeles för mycket kläder på för att kunna sova behagligt vaknar jag på 61,4 kg. Inte så mycket kvar nu i alla fall, och kroppen känns OK. Vid middag går vi till min systers kårhus och bastun, jag sitter i bastun och Elin sitter utanför och tittar in på mig genom fönstret. Jag ska väl erkänna att jag inte gillar att basta, jag hatar det faktiskt, och det blir bara värre och värre för varje gång. Vi gör ett schema med 7 min inne i bastun 3 min paus utanför och så in igen. När jag kom till 60,5 kg gick jag in i väggen, JAG KAN INTE MERA NU!!!
Det är nu min syster träder in som en svartklädd ängel, och sparkar in mig i bastun igen, till mina ganska högljudda protester, men efter ett par omgångar till är jag nere under 60 kg. Och ja, jag mår skit, men när kroppen är nedkyld igen går det bättre. Invägningen går utan problem och nu är det bara dricka, dricka, dricka och äta, helt underbart, jag visste inte att vatten kunde smaka så gott, det är helt underbart, som att dricka ur den heliga Graalen.
Morgonen innan tävlingen väger jag 65 kg, YES! Störst i klassen i alla fall.

Jag är inte nervös alls innan vi kommer till hallen, men när vi kommer in så kommer nervositeten som ett slag i nacken. Konstigt, jag har tävlat så mycket, och på så många olika ställen att man tycker att jag borde ha vant mig, men inte då, jag blir lika nervös varje gång.
I första matchen har jag en walk-over, det vill säga att tjejen som jag möter i första matchen har redan haft sin första match. Hon går med sitt huvud ganska långt fram när vi går igång, perfekt tänker jag, får fatt i hennes huvud och drar in henne i en guilliotine och sprawler ned henne, strypningen sitter, men hon är envis och lyckas vrida huvudet lite grann och kommer ut, hon fångar mitt ben tror jag, och det tar ett tag innan jag kommer loss igen. Vi börjar om igen stående och hon har fortfarande huvudet långt fram, så jag fångar henne i en ny guilliotine och den här gången klappar hon, även om det tar ganska lång tid.
Andra matchen, semifinalen, är mot Maxine Thylin från Nacka. Jag får en nedtagning och hamnar på toppen, passerar guarden och håller topp resten av matchen, även om den går lite fram och tillbaka, och vinner på en RNC.
Finalen är mot Hanna Sillén från VBC, den behöver jag inte beskriva, den finns filmad.

httpv://www.youtube.com/watch?v=CDsrUWusT1A&feature=player_embedded

Känslan i kroppen var bra, vätskebristen och cuttingen dagarna upp till tävlingen kändes egentligen inte, jag kände mig stark och klar, för första gången på flera veckor hade jag mat i magen när jag tränade. Jag kände mig stark i förhållande till de andra tjejerna också. Jag hade varit lite orolig rent tekniskt, jag har inte tränat så mycket utan gi sista året, och förra gången jag tävlade i SW var på ADCC i Barcelona förra september, men det visade sig som tur var att vara utan grund, allt gick ju bra. Därmed inte sagt att jag kan fortsätta att fuska på det här sättet. Nu är det paus från träningen i ett par dagar, jag har tenta på fredag, så fram till dess är jag tvungen att fokusera på skolan och om inte så lång tid är det som sagt EM.

SWEDISH CHAMPION !!!!!!!!!!
I won gold at the Swedish Championships in submission wrestling in Uppsala this weekend, after three fights I stood there, at the top of the podium with the gold in my hand. What a feeling, quite wonderful, for a few seconds being able to think that, and really allow yourself to feel that you are Da Shit!
The journey towards the competition began over a month ago, after I came home from Brazil.
I can not remember if I’ve written about it before, but I’ve got a place in the Swedish national team in the submission wrestling, in -60 kg and I am off to European Championships in Poland in a little less than two weeks. Anyway, I was thinking a lot whether or not I should compete in minus or plus 60 kg. I usually walk around at 66-67 kg normally,but about a month ago I really took hold of my diet and I decided that I would try to get down into -60 kg for already for the Swedish Championships. I wanted to compete in this class once before the European Championships in order to feel how my body works when I weigh so little, and also to know how it feels to compete against girls who doesn’t weigh more than 60 kg.
For one and a half weeks ago I still weighed 65 kg and began to lose heart a little, I almost didn’t eat anything, or I ate a lot, but almost only vegetables and lean protein, and I didn’t lose weight, and it’s pretty tough to train hard and hard enough when you are  far away from getting enough food, and studying, we should not talk about. It’s mission impossible. Therefore, I have not blogged, I have not had the time or energy to do it. I talked a little with my training partners and agreed with myself that I can do it, I have invested so much, and may have the opportunity to try minus 60 kg once before the European Championships so will be worth it.
Training prior to the competition has again not been fully optimized in the way that I would like to have it. I have tried to train two sessions a day, at least three days a week and settle for once the other days. The morning sessions have been submission wrestling sparring with the big guys from the academy, they were the only ones who have been able to train in the morning. They vary a little in size from the “small ones” that only weighs 80 kg and up to the big weighing about 100 kg. After sparring for 60 minutes with them, I am totally exhausted, not just tired, it feels like I’ve been run over by about 30 trucks. I have probably also in a way. The advantage of training in this way is that you become strong and get good endurance. The techniques that work here will work in a fight as well. Your timing gets better, you have to time the techniques in order to get them to work, as simple as that, you can not make up for poor  technique with muscles here. Mentally, it’s a huge benefit as well, if you can keep the guy in the guard, escape his mount to manage a person almost twice your size, there is not a girl in the world that can keep you down. The feeling you get is that you can cope with this, you can cope with everything, the other girls have nothing on me!
The disadvantage is that the guys are much longer and larger, which means larger holes and gaps, which you can use to your advantage, and  your opponents when they are as small as you are,wont have these gaps and  you risk  learning stupid habits, because you just might get away with making these errors, when your opponent is too big to catch up.
Another disadvantage is that you get afraid to try your techniques what if they don’t work??? You risk becoming as flat as a pancake under 100 kg of man, and just thinking about this will make you keep your guard, rather than going after the sweep that you might receive.
There are both advantages and disadvantages with being a little girl among the big guys, luckily I have good guys to train with, who can turn down the strength and still keep the techniques and the pace so that we can sparr  at a relatively high level together. Thanks guys, you are the best!
Usually I have good girls to train with, but Shanti has been traveling with her boyfriend, and Janni, another talented girl from the academy, has been at home in Sweden during the summer working, and I was left alone.

Back to the competition, on Thursday morning, I weighed 65 kg again, I had managed to push myself down to  64.5 kg earlier this week, but as usual, my body binds fluid when I am suppose to  lose weight, very annoying. Anyway, I cut down on carbs and salt the last days, anything that binds  liquid was excluded. Friday morning, the extra fluid was gone and I weighed  63.7 kg and I took the first tour in the sauna, after this I was down to 62.5 kg, and I packed my stuff and jumped on the flight to Stockholm and from here on to Uppsala with bus . My sister lives in Uppsala, so I stayed  with her at her sofa.
Saturday morning, after a night with too much clothing to be able to sleep comfortably, I wake up at 61.4 kg. Not so much left now anyway, and my body feels OK. At lunch, we go to my sister’s student union building and the sauna.  I get to sit in the sauna and Elin gets to sit outside and watch me through the window. I must admit I do not like the sauna, I hate it actually, and it just gets worse and worse every time. We make a schedule of 7 min in the sauna and a 3 min break off and then back inside  again. When I came to 60.5 kg, I hit wall, I CAN NOT MORE NOW! And even if I could, I DON’T WANT TO!!!!
It is now my sister comes in as an angel dressed in black, and kicks me in to the sauna again, to my rather loud  protests, but after a few more rounds I am down to under 60 kg. And yes, I feel like crap, but when the body has cooled down again, I feel a lot  better. Weigh-in goes smoothly and now it’s just drink, drink, drink and eat, just wonderful, I did not know water could taste so good,it feels as if I am drinking  from the Holy Grail.
The morning before the competition I weigh 65 kg again, YES! Largest in category.

I am  not nervous at all before we get to the hall, but when we walk in it hits me like a slap in the face! Strangely, I have competed so much, and in so many different places that you think I should have gotten  used to, but no, I get just as nervous every time.
In the first fight, I have a walk-over, that is, that girl that I meet in the first match has already had her first fight. She starts the fight with her head pretty bent down, perfect I think, and I get hold of her head and snap her head down  into a guilliotine. I sprawl her down and try tto choke her, but she is stubborn and she succeed in turning her head a little and she gets out and captures my leg I think, and it takes me a while to get loose again. We start over standing and she still has her head leaned down,  so I catch her in a new guilliotine and this time she taps, even if it takes quite some time.
Second fight ,the  semifinal, is against Maxine Thylin from Nacka. I get a takedown and land  on top, I pass the guard and keep the rest of the top match, even if it goes a bit back and forth, and win on a  RNC.
The final is against Hanna Sillén from VBC, there is no need for me to describe the fight, I have it on video.

httpv://www.youtube.com/watch?v=CDsrUWusT1A&feature=player_embedded

The feeling in the body was good, despite fluid deficiency and the cutting days up to the competition I felt strong and ready, for the first time in several weeks, I had food in my stomach when I fought. : D
I felt strong when comparing to  the other girls too. I was a bit worried technically, I have not trained that much without the gi since last year, and last time I competed was  in the ADCC in Barcelona last September. It  turned out that my concerns  was without reason, everything did go well .
That said, I can continue to cheat in this way.

Now it’s break from training for a few days, I have an exam on Friday, so until then, I have to focus on school and after that there is the European Championships.

SM-guld, SM-guld, SM-guld!!!!!!!!!!

Jag tog guld på SM I submission wrestling I Uppsala I helgen, efter 3 matcher stod jag där, överst på pallen med ett guld I handen. Vilken känsla, helt underbar, för några få sekunder tror man på och kan verkligen tillåta sig att tycka att man är Da Shit!

Resan mot SM började för en dryg månad sedan, efter att jag kom hem från Brasilien. Jag kommer inte ihåg om jag har skrivit om det innan, men jag har fått en plats i svenska landslaget i submission wrestlingi -60 kg och ska iväg till EM i Polen om lite mindre än två veckor. Hursomhelst var jag i valet och kvalet om jag skulle tävla i minus eller plus 60 kg. Jag brukar gå runt och väga ungefär 66-67 kg i vanliga fall, och för ungefär en månad sedan tog jag verkligen tag i kosten och bestämde mig för att jag skulle försöka att komma ner i -60 kg redan till SM. Jag ville gärna tävla i den här klassen en gång innan EM för att kunna känna dels hur min egen kropp fungerar när jag väger så lite, och dels för att känna hur det känns att tävla mot tjejer som inte väger mera än 60 kg.
För en och en halv vecka sedan vägde jag fortfarande 65 kg och började tappa modet lite grann, jag åt egentligen ingenting, eller jag åt massor, men nästan bara grönsaker och magert protein och det är ganska slitigt att träna hårt och tillräckligt intensivt när man inte på långa vägar får tillräckligt mycket mat, och att plugga ska vi inte prata om. Det är bla. därför jag inte har bloggat, jag har varken haft tid eller ork till det.  Jag pratade lite med mina träningspartner och kom fram till att det går, har jag satsat så mycket, och kan få möjligheten att prova minus 60 kg en gång innan EM så var det värt det.
Träningen upp till har återigen inte varit helt optimal, som jag gärna skulle vilja ha den. Jag har försökt att träna två pass om dagen, i alla fall 3 dagar i veckan och nöja mig med ett de andra dagarna. Morgonpasset har varit submission wrestlingssparring tillsammans med de stora killarna från klubben, de har varit de enda som har kunnat träna på förmiddagen. De varierar lite i storlek från de ”minsta” som bara väger 80 kg och upp till de stora som väger omkring 100 kg. Efter att ha sparrats i 60 min med dem är jag helt slut, inte bara trött, det känns som om jag har blivit överkörd av ungefär 30 långtradare. Det har jag väl också på ett sätt. Fördelen med att träna på det här sättet är att man blir stark och uthållig. Det som fungerar här, kommer att fungera på tävlingen också, timingen blir bättre, timar du inte din teknik, så fungerar den inte, så enkelt är det, det går inte att rädda dålig teknik med att muskla här. Psykiskt är det en enorm fördel också, om du kan hålla kvar killen i guarden, escapa hans mount, så finns det inte en tjej i världen som kan hålla kvar dig här. Känslan man får i kroppen är att kan du klara det här, så kan du klara allt, de andra tjejerna har ingenting på mig!
Nackdelen är att killarna är mycket längre och större, vilket betyder större hål och luckor, som du kan utnyttja till din fördel, luckor som inte kommer att finnas hos dina motståndare när de är lika små som du själv är, man lär sig dumma ovanor, för att du just kan komma undan med att göra dessa fel, när din motståndare är för stor för att fånga dig.
En annan nackdel att man inte vågar försöka med sina tekniker, för att de fungerar ju ändå aldrig, och om man gör det, riskerar man att bli plattad platt som en pannkaka under 100 kg man, och bara tanken om det gör att man hellre ligger kvar och håller guard än att gå efter svepet som man kanske kan få.
Det är både för och nackdelar att vara en liten tjej bland stora killar, som tur är har jag bra killar att träna med, som kan skruva ned styrkan och fortfarande behålla teknik och tempo så att vi kan sparras på en ganska hög nivå tillsammans. Tack!

Vanligtvis har jag duktiga tjejer att träna med, men Shanti har varit ute och rest tillsammans med sin pojkvän, och Janni, en annan duktig tjej från klubben, har varit hemma i Sverige under sommaren och jobbat, och jag stod ensam kvar.

Tillbaka till tävlingen, i torsdags morse vägde jag 65 kg igen, hade lyckats pressa ner mig på 64,5 kg tidigare i veckan, men som vanligt binder kroppen vätska när jag ska gå ner i vikt, väldigt irriterande. Hur som helst, så drar jag ned på kolhydraterna och saltet sista dagarna, allt som binder vätska ska uteslutas.  Fredag morgon har den extra vätskan försvunnit ocjag väger 63,7 kg och jag tar första turen i bastun, efter detta är jag nere på 62,5 kg, och jag packar mina grejer och går på flyget till Stockholm och härifrån vidare till Uppsala med buss. Min syster bor i Uppsala, så jag kan bo hos henne. Lördag morgon, efter en natt med alldeles för mycket kläder på för att kunna sova behagligt vaknar jag på 61,4 kg. Inte så mycket kvar nu i alla fall, och kroppen känns OK. Vid middag går vi till min systers kårhus och bastun, jag sitter i bastun och Elin sitter utanför och tittar in på mig genom fönstret. Jag ska väl erkänna att jag inte gillar att basta, jag hatar det faktiskt, och det blir bara värre och värre för varje gång. Vi gör ett schema med 7 min inne i bastun 3 min paus utanför och så in igen. När jag kom till 60,5 kg gick jag in i väggen, JAG KAN INTE MERA NU!!!
Det är nu min syster träder in som en svartklädd ängel, och sparkar in mig i bastun igen, till mina ganska högljudda protester, men efter ett par omgångar till är jag nere under 60 kg. Och ja, jag mår skit, men när kroppen är nedkyld igen går det bättre. Invägningen går utan problem och nu är det bara dricka, dricka, dricka och äta, helt underbart, jag visste inte att vatten kunde smaka så gott, det är helt underbart, som att dricka ur den heliga Graalen.
Morgonen innan tävlingen väger jag 65 kg, YES! Störst i klassen i alla fall.

Jag är inte nervös alls innan vi kommer till hallen, men när vi kommer in så kommer nervositeten som ett slag i nacken. Konstigt, jag har tävlat så mycket, och på så många olika ställen att man tycker att jag borde ha vant mig, men inte då, jag blir lika nervös varje gång.
I första matchen har jag en walk-over, det vill säga att tjejen som jag möter i första matchen har redan haft sin första match. Hon går med sitt huvud ganska långt fram när vi går igång, perfekt tänker jag, får fatt i hennes huvud och drar in henne i en guilliotine och sprawler ned henne, strypningen sitter, men hon är envis och lyckas vrida huvudet lite grann och kommer ut, hon fångar mitt ben tror jag, och det tar ett tag innan jag kommer loss igen. Vi börjar om igen stående och hon har fortfarande huvudet långt fram, så jag fångar henne i en ny guilliotine och den här gången klappar hon, även om det tar ganska lång tid.
Andra matchen, semifinalen, är mot Maxine Thylin från Nacka. Jag får en nedtagning och hamnar på toppen, passerar guarden och håller topp resten av matchen, även om den går lite fram och tillbaka, och vinner på en RNC.
Finalen är mot Hanna Sillén från VBC, den behöver jag inte beskriva, den finns filmad.

httpv://www.youtube.com/watch?v=CDsrUWusT1A&feature=player_embedded

Känslan i kroppen var bra, vätskebristen och cuttingen dagarna upp till tävlingen kändes egentligen inte, jag kände mig stark och klar, för första gången på flera veckor hade jag mat i magen när jag tränade. Jag kände mig stark i förhållande till de andra tjejerna också. Jag hade varit lite orolig rent tekniskt, jag har inte tränat så mycket utan gi sista året, och förra gången jag tävlade i SW var på ADCC i Barcelona förra september, men det visade sig som tur var att vara utan grund, allt gick ju bra. Därmed inte sagt att jag kan fortsätta att fuska på det här sättet. Nu är det paus från träningen i ett par dagar, jag har tenta på fredag, så fram till dess är jag tvungen att fokusera på skolan och om inte så lång tid är det som sagt EM.

Russinet Ida innan invägningen - Ida the raisin before the weigh-in

At the podium

SWEDISH CHAMPION !!!!!!!!!!
I won gold at the Swedish Championships in submission wrestling in Uppsala this weekend, after three fights I stood there, at the top of the podium with the gold in my hand. What a feeling, quite wonderful, for a few seconds being able to think that, and really allow yourself to feel that you are Da Shit!
The journey towards the competition began over a month ago, after I came home from Brazil.
I can not remember if I’ve written about it before, but I’ve got a place in the Swedish national team in the submission wrestling, in -60 kg and I am off to European Championships in Poland in a little less than two weeks. Anyway, I was thinking a lot whether or not I should compete in minus or plus 60 kg. I usually walk around at 66-67 kg normally,but about a month ago I really took hold of my diet and I decided that I would try to get down into -60 kg for already for the Swedish Championships. I wanted to compete in this class once before the European Championships in order to feel how my body works when I weigh so little, and also to know how it feels to compete against girls who doesn’t weigh more than 60 kg.
For one and a half weeks ago I still weighed 65 kg and began to lose heart a little, I almost didn’t eat anything, or I ate a lot, but almost only vegetables and lean protein, and I didn’t lose weight, and it’s pretty tough to train hard and hard enough when you are  far away from getting enough food, and studying, we should not talk about. It’s mission impossible. Therefore, I have not blogged, I have not had the time or energy to do it. I talked a little with my training partners and agreed with myself that I can do it, I have invested so much, and may have the opportunity to try minus 60 kg once before the European Championships so will be worth it.
Training prior to the competition has again not been fully optimized in the way that I would like to have it. I have tried to train two sessions a day, at least three days a week and settle for once the other days. The morning sessions have been submission wrestling sparring with the big guys from the academy, they were the only ones who have been able to train in the morning. They vary a little in size from the “small ones” that only weighs 80 kg and up to the big weighing about 100 kg. After sparring for 60 minutes with them, I am totally exhausted, not just tired, it feels like I’ve been run over by about 30 trucks. I have probably also in a way. The advantage of training in this way is that you become strong and get good endurance. The techniques that work here will work in a fight as well. Your timing gets better, you have to time the techniques in order to get them to work, as simple as that, you can not make up for poor  technique with muscles here. Mentally, it’s a huge benefit as well, if you can keep the guy in the guard, escape his mount to manage a person almost twice your size, there is not a girl in the world that can keep you down. The feeling you get is that you can cope with this, you can cope with everything, the other girls have nothing on me!
The disadvantage is that the guys are much longer and larger, which means larger holes and gaps, which you can use to your advantage, and  your opponents when they are as small as you are,wont have these gaps and  you risk  learning stupid habits, because you just might get away with making these errors, when your opponent is too big to catch up.
Another disadvantage is that you get afraid to try your techniques what if they don’t work??? You risk becoming as flat as a pancake under 100 kg of man, and just thinking about this will make you keep your guard, rather than going after the sweep that you might receive.
There are both advantages and disadvantages with being a little girl among the big guys, luckily I have good guys to train with, who can turn down the strength and still keep the techniques and the pace so that we can sparr  at a relatively high level together. Thanks guys, you are the best!
Usually I have good girls to train with, but Shanti has been traveling with her boyfriend, and Janni, another talented girl from the academy, has been at home in Sweden during the summer working, and I was left alone.

Back to the competition, on Thursday morning, I weighed 65 kg again, I had managed to push myself down to  64.5 kg earlier this week, but as usual, my body binds fluid when I am suppose to  lose weight, very annoying. Anyway, I cut down on carbs and salt the last days, anything that binds  liquid was excluded. Friday morning, the extra fluid was gone and I weighed  63.7 kg and I took the first tour in the sauna, after this I was down to 62.5 kg, and I packed my stuff and jumped on the flight to Stockholm and from here on to Uppsala with bus . My sister lives in Uppsala, so I stayed  with her at her sofa.
Saturday morning, after a night with too much clothing to be able to sleep comfortably, I wake up at 61.4 kg. Not so much left now anyway, and my body feels OK. At lunch, we go to my sister’s student union building and the sauna.  I get to sit in the sauna and Elin gets to sit outside and watch me through the window. I must admit I do not like the sauna, I hate it actually, and it just gets worse and worse every time. We make a schedule of 7 min in the sauna and a 3 min break off and then back inside  again. When I came to 60.5 kg, I hit wall, I CAN NOT MORE NOW! And even if I could, I DON’T WANT TO!!!!
It is now my sister comes in as an angel dressed in black, and kicks me in to the sauna again, to my rather loud  protests, but after a few more rounds I am down to under 60 kg. And yes, I feel like crap, but when the body has cooled down again, I feel a lot  better. Weigh-in goes smoothly and now it’s just drink, drink, drink and eat, just wonderful, I did not know water could taste so good,it feels as if I am drinking  from the Holy Grail.
The morning before the competition I weigh 65 kg again, YES! Largest in category.

I am  not nervous at all before we get to the hall, but when we walk in it hits me like a slap in the face! Strangely, I have competed so much, and in so many different places that you think I should have gotten  used to, but no, I get just as nervous every time.
In the first fight, I have a walk-over, that is, that girl that I meet in the first match has already had her first fight. She starts the fight with her head pretty bent down, perfect I think, and I get hold of her head and snap her head down  into a guilliotine. I sprawl her down and try tto choke her, but she is stubborn and she succeed in turning her head a little and she gets out and captures my leg I think, and it takes me a while to get loose again. We start over standing and she still has her head leaned down,  so I catch her in a new guilliotine and this time she taps, even if it takes quite some time.
Second fight ,the  semifinal, is against Maxine Thylin from Nacka. I get a takedown and land  on top, I pass the guard and keep the rest of the top match, even if it goes a bit back and forth, and win on a  RNC.
The final is against Hanna Sillén from VBC, there is no need for me to describe the fight, I have it on video.

httpv://www.youtube.com/watch?v=CDsrUWusT1A&feature=player_embedded

The feeling in the body was good, despite fluid deficiency and the cutting days up to the competition I felt strong and ready, for the first time in several weeks, I had food in my stomach when I fought. : D
I felt strong when comparing to  the other girls too. I was a bit worried technically, I have not trained that much without the gi since last year, and last time I competed was  in the ADCC in Barcelona last September. It  turned out that my concerns  was without reason, everything did go well .
That said, I can continue to cheat in this way.

Now it’s break from training for a few days, I have an exam on Friday, so until then, I have to focus on school and after that there is the European Championships.

Jag börjar sakta men säkert komma in i vardagslunken igen.
Planet från Brasilien landade i tisdags kväll kl. 23. Innan jag åkte hade min chef frågat om jag inte kunde jobba onsdag kl. 8, inga problem tänkte jag, klart att jag kan! Haha, ända fram tills väckarklockan ringde kl. 06:30 onsdag morgon och jag likt en zombie traskade iväg till jobbet. Överlevde gjorde jag, men det var inte mera heller.
Resten av veckan har sett ungefär likadan ut, jobbar på dagarna och tränar lite lätt på kvällarna. Jag kan fortfarande märka att jag var sjuk i Brasilien, åkte på någon slags lunginflammation och det känns fortfarande när jag blir andfådd. Det i kombination med en ordentlig omgång jetlag har gjort att motivationen för att sova har varit betydligt större än att motivationen för att träna. :/

Mina matcher från Rio Open är online, tänkte att jag skulle posta dem, så ni kan få ett intryck av hur det var att vara där och tävla.

Som sagt gick öppna klassen på lördagen, så jag postar matcherna i kronologisk ordning.
Första matchen:
httpv://www.youtube.com/user/mmacph#p/u/14/w1U1R2K1Mfc

Andra matchen:
Kommer senare, den är inte färdigredigerad än

Finalen:
Är visst heller inte klar än, den kommer också senare.

Det var tre hårda matcher, jag var helt slut efter finalen, eller egentligen innan finalen, jag hade hoppats att den inte skulle vara förrän söndagen, men det var den så det var bara att bita ihop tänderna och köra.  Såhär i efterhand när jag tittar på finalmatchen tycker jag att det gick ok, lite mer taktiskt tänkande och tidsstalling, så kan jag nog klara mig bra i öppna klassen också.

Söndag morgon gör allt ont. Inte bara lite träningsvärk, ALLT gör ont. Jag la inte märke till det på lördagen, men jag kraschar på huvudet i första matchen. På gott och ont gör jag allt för att undgå att min motståndare får poäng. Hur som helst så kan jag inte resa mig ur sängen, utan är tvungen att rulla ur sängen, inte den mest optimala uppladdningen för en lång matchdag, men efter en ordentlig omgång med liniment kunde jag röra ryggen igen.

Första matchen i min viktklass:
httpv://www.youtube.com/user/mmacph#p/u/15/6N3Ze5sRkBc

Semifinalen i min viktklass:
httpv://www.youtube.com/user/mmacph#p/u/13/HoEon8RC9OQ

Finalmatchen i min viktklass:
Den är tvådelad, jag fick näsblod mitt i matchen och var tvungen att gå ut för att fixa det innan jag fick tävla vidare. Fick en sträng förmaning av domaren att om min bomull trillade ut två gånger, så skulle jag bli diskad, så TRYCK UPP DEN LÅÅÅÅÅNGT!

httpv://www.youtube.com/user/mmacph#p/u/12/lODJuX_0PcM

httpv://www.youtube.com/user/mmacph#p/u/11/TC4M-cL9-Oo

Se och njut eller sitt och tänk SHIIIIIIT, hur fick hon sitt bruna bälte, jag växlar mellan de två kategorierna, kan inte bestämma mig för vilken jag hör hemma i.

Det nästa som händer träningsmässigt är Summer Camp nu i helgen. Det blir tre dagars träningsläger med klubben här i DK, det kommer en del duktiga killar från Sverige också, så det ser jag verkligen fram emot! Det blir förhoppningsvis nytändningen efter all jetlag och jobb.

I’m slowly starting to get back into the routines of the everyday life.
The plane from Brazil landed Tuesday evening at 11 PM.  Before I left, my manager asked if I was not able to work Wednesday at  8 AM, no problem I thought, of course I can! Haha, and I kept thinking that until the alarm clock rang at 6:30 Wednesday morning and I like a zombie trudged off to work. Survived I did, but that is also the only thing I did.
The rest of the week has been roughly the same, I work during the days and train lightly in the evenings. I can still feel that I was sick in Brazil, I caught some kind of pneumonia and I can still feel it when I am out of breath. That combined with a good deal of jet lag has made the motivation for sleeping a lot bigger than the motivation for training.  : /

My Rio Open fights  are online, I will post them, so you can get an impression of what it was like to be there and compete.

As I have said before there was open class on Saturday, so I’ll post the fights in chronological order.
First fight in open class:
httpv://www.youtube.com/user/mmacph#p/u/14/w1U1R2K1Mfc

Second fight open class:
Coming later, it is not edited yet: (

Final open class:
Is not finished yet either, I’ll post this one later too.

I had three tough fights that all went full time, I was totally exhausted after the final, or actually before the finals, I had hoped that it would be Sunday, but it was wasn’t so I had to just suck it up and go. When I watch the finals now, I think it went ok, a bit more tactical thinking and time-stalling, I could actually do good in the open class as well.
When I woke up Sunday morning makes my whole body hurt. It was not just a little sore, EVERYTHING hurt! I did not notice it to on Saturday, but I crash on my head in the first fight in the open class, when the other girl goes for a seo nage. For better or worse I usually do everything to avoid that my opponent scores points. Anyway, I cannot really get out of bed, I have to roll to my side and roll out of bed, not the best start of a long day at the competition, but after a little liniment and massage, my back can move again.

First fight in my weight class:

http://www.youtube.com/user/mmacph#p/u/15/6N3Ze5sRkBc

Semi-final in my weight class:
httpv://www.youtube.com/user/mmacph#p/u/13/HoEon8RC9OQ

Final fight in my weight class:
It is in two videos, my nose started bleeding in the middle of the fight and I was forced to go out to fix it before I could continue the fight. I had a long speech from the referee about that if the cotton fell out of my nose twice,  I would be disqualified, so PUSH IT UP FAAAAAAAR!  : P

httpv://www.youtube.com/user/mmacph#p/u/12/lODJuX_0PcM

httpv://www.youtube.com/user/mmacph#p/u/11/TC4M-cL9-Oo

Sit back and enjoy the fights or sit and think SHIIIIIIT, how she got her brown belt, I switch between the two categories, I cannot decide which one of the two I belong in.

The next thing that happens in terms of training is Summer Camp this weekend. There will be three days of training camp with my academy Arte Suave here in Denmark,  there will be some talented guys from Sweden as well, so I’m really looking forward to! Hopefully this will boost the motivation to train after all the jetlag and work.

Äntligen. Äntligen, äntligen.

Jag har stått överst på podiet som brun/svartbälte för första gången, känslan är helt underbar, finns inget som går upp mot just den känslan man har allra överst på prispallen, eller när domaren sträcker upp din arm i luften efter att matchtiden har gått.

Tyvärr blir det igen kort beskrivning av vad som har hänt, jag firar nämligen segern med att ha feber och hosta…

Lördag var öppna klassen. Jag var inte säker på att jag skulle köra öppna klassen, som jag skrev i förra inlägget skadade jag tummen, men jag bestämde mig att hoppas på det bästa och köra ändå, ett bra beslut kan man se i efterhand.

Första matchen var mot en kort judotjej som var tyngre än mig, hon kastar mig två gånger, och leder på poäng när det är 30 sek kvar, och fråga mig inte var det kommer ifrån, men när det är 5 sek kvar kastar jag henne och vinner på poäng. Andra matchen är mot en lång spiderguard tjej, också en tuff match, som slutar utan poäng, men med 4-2 i fördelar till mig tror jag. Bägge matcherna var hårda, och när jag står och tänker att nu kan det nästan inte bli värre, så ser ajg min motståndare, 120 kg… FUCK! Nästan hela matchen går stående, jag flyger som en trasdocka när hon drar i mig, men ingen av oss kan kasta, jag hör att min coach står och skriker SEO NAGE!!! Okay, fuck it! Nu gör jag det, tar en djup inandning och går in i kastet, OCH JAG KASTAR HENNE!!! Helt otroligt, men jag får 2 p och jag leder tills det är ca 2 min kvar, då blir jag kastad och hamnar på botten och ja, jag känner mig ungefär som en lövbiff när jag kommer upp efter matchen, men allt i allt väldigt nöjd iaf.

Söndagen är det viktklass kl. 9, kroppen känns ungefär som om jag har blivit överkörd av en liten bil dagen innan, kanske är för att det är ungefär det som har hänt. Första matchen börjar med att jag kastar min motståndare, får inga poäng, men passerar guarden och mountar henne. Matchen slutar 12-0 till mig tror jag, hon var trött till sist. Andra matchen är mot en tjej med en aggressiv stängd guard, som hon hopparin ett par gånger, men jag lyckas öppna den varje gång och till slut är hon trött, jag passerar henne och kommer igen till mount, går efter en armbar, som jag inte får, men vinner matchen ganska stort på poäng. Finalen är mot samma tjej som jag mötte i semifinalen i öppna klassen. Tjejen med spiderguarden. Hon hoppar guard ganska snabbt, och jag jobbar från toppen. Jag lyckas rulla upp henne på nacken flera gånger, jag tror att vi ligger i alla fall 50 % av tiden med henne helt uppe på nacken och jag som försöker att hålla henne där. Jag lyckas inte passera henne, men jobbar som en galning. Hon lyckas nästan svepa mig till sist, men jag lyckas som tur är vända upp på alla fyra och krypa bort, så hon bara får en fördel. Jag vinner matchen med 4-2 i fördelar tror jag, jag kommer knappt ihåg, jag blev så glad, jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Äntligen har jag vunnit en stor internationellt erkänd tävling i brun/svart, äntligen fick jag bevisat att jag hör hemma i den klassen som jag är i nu.

Video kommer när vi har kommit hem igen, uppkopplingen är alldeles för dålig för att ladda upp något här.

Nu ska jag tillbaka till sjuksängen igen.

Tyvärr kan jag inte ladda upp några bilder, de kommer senare.

Finally. Finally, finally.

For the first time, I have been at the top of the podium as brown / black belt, the feeling is wonderful, there’s nothing like the feeling you have on the very top of the podium, or when the referee lifts your arm in the air after the fight. Unfortunately, it will again only be a short description of what has happened, I am celebrating the victory with having a fever and cough …: (

Saturday was the open class. I was not sure I would participate in the open class, as I wrote in the previous post, I injured thumb, but I decided to hope for the best and go for it, a good decision.
The first fight was against a short judo girl who was heavier than me, she throws me twice, and leads in points with 30 seconds left, and do not ask me where it came from, but when it’s 5 seconds left I throw her and win on points. Second match is against a long spider guard girl, also a tough fight, it ends without points, but with 4-2 advantage to me I think. Both fights were hard, and when I stand and think that now it can hardly be worse, I see my opponent, 120 kg … FUCK!
Almost the entire fight is standing, I fly like a rag doll when she pulls me, none of us are able to throw the other one and then I hear that my coach screaming and SEO NAGE! Okay, fuck it! Now I’ll just do it, take a deep breath and enter the takedown, and I got it!!! Simply amazing, I don’t understand how, but I get two points and I am ahead until it is about 2 minutes left, then I get taken down and end at the bottom, and yes, I feel like a minute steak when I get up after the fight, but all in all I am very pleased.

Sunday is the weight class at. 9 AM, the body feels as if I’ve been hit by a small car the day before, perhaps that is because that is what happened. The fights starts and I throw my opponent, I don’t get any points, but I manage to pass her guard and mount her. The match ends 12-0 to me I think she was tired at the end. Second fight is against a girl with an aggressive closed guard, which she jumping a couple of times, but I manage to open it each time and finally she is tired, I pass her and again to mount, I go for an armbar, which I don’t get, but I win the fight on points. The first to fights were pretty easy, I don’t think the girls did so much cardio before the competition, they were both good, but after a few minutes of the fight, they were both really tired. The final is the same girl who I met in the semifinals in the open class. The girl with the spider guard. She jumps guard pretty quickly, and I work from the top. I manage to roll up her neck several times, I think we are at least 50% of the time with her rolled up on her neck and me trying to keep her there. I did not manage to pass her guard, but she works like crazy. She almost succeeds in sweeping me in the end, but I manage to turn up on all fours and crawl away, so she only gets an advantage. I won the fight 4-2 in advantages , I think, I barely remember, I was so happy, I could not hold back the tears. I’ve finally won a major internationally recognized competition in brown / black, at last I proved that I belong in that class as I am in now.

The video will come online when we come home again, the connection here is too poor to upload anything.

Unfortunatly I can’t upload any pictures right now, but I will later.

Now I’m going back to bed again, taking care of my fever. : (

This is just a short update from an internet cafe, because the internet in our appartment is crap.

Today was the first day of the Rio Open, quite a lotof guys from my academy competed, but unfortunatly, they all lost their first fights. Everybody but Alexander Trans, the rumor has it he got the gold in -100,5 kg!!! I didn’t see it myself, because I had to go back to Copacabana to get my gi from the sewingshop.

I am fighting open class saturday and weight sunday, and I am really excited, it has been some time since I have competed, so I feel hungry now!
The preparations have been good, but like always I feel like I need another 4 weeks before a competition, just to learn that extra stuff. The only cloud on the sky is that I twisted my thumb backwards during training Monday, it hurts, but it’s nothing that a little tape can’t fix.

I will keep you updated after the competition!

I think everyone who train BJJ has dreams of one day to travel to Brazil and train in the homecountry of BJJ. I have been fortunate to have the opportunity to do this three times now, and hopefully I will return many times yet. I would try to describe what it’s like to train in Brazil, at least my way of seeing it, I’m sure there are as many opinions about it as there are practitioners of the sport. Here is mine:
The first time I was in Brazil was in July 2007 with my friend Shanti club. She had been nagging at me, and since I for once could afford it, I decided to go with her, a decision I will never regret, actually one of the better ones I have made in my life.
It was four weeks of hard training, dieting, beach days and even more intensive training, culminating with the gold /silver to both Shanti and me at the Copa do Mundo in the bluebelt category in both weight class and open class, we closed them both.
Now I’m back for the third time, so far alone, my teammates and coaches from Denmark will arrive in a few weeks. And hopefully, we will travel to Sao Paulo to participate in CBJJE’s Copa do Mundo, but it is not certain yet, the website for the competition is only in Portuguese, and you cannot  sign up online. It is not really anyone who knows how to register, Rico doesn’t  not know, and the e-mails we’ve sent to the federation doesn’t get answered. The final day to sign up is Wednesday, so I guess only time will tell whether we will be competing or not. Only in Brazil, it is possible to organize the World Cup and only have information about the competition in Portuguese and not English.

There is training four times a day for those who wish, which is too much for me, I stick to two times, it is enough.
A typical training session begins with warm up, running if the instructor feels like it, otherwise it’s an easy warm up with just light stretching and movement, and 150 situps, and I can say that for me who is used to make 0 situps, so I am pretty tender in the belly now, having done 300 situps a day for 5 days in a row. : (
After that, it is techniques, the theme for this week has been half guard, sweeps, and how to get the back. After that, light sparring from the half guard, the guy on top trying to pass and the guy on the bottom working his sweeps, but still light sparring, so that you can work out the timing of techniques, well that is whole point anyway, but depending on who you spar with, it will be either just as it was meant to be light sparring, or war where it is only about winning. Fortunately, most of the guys at the academy belong in the first category. Finally, it is free sparring, if there is space, everybody train at the same time, but if there is too many people there will be sparring for points and the winner stays in, loser goes out to the line.
Roughly the same thing happens in the evening.

This sounds like paradise for most people, and I can only agree with that. When I am not training, I am lying on the beach, or just walking around looking at things and enjoying life before the next training session begins. It is a full time job just to taking care of yourself and doing exactly what you feel like doing. In my case: Train BJJ: D

Sparring here is great. The problem at home when you are “small” (if one can call 67 kg for small) is that all the other guys (nope, not many girls training BJJ in Denmark) are bigger and stronger, I think Scandinavians are among the biggest people in the world, but I could be wrong. Anyway, my point ist that it’s not always fun to be the smallest and weakest. In Brazil people are on average slightly smaller than in Sweden / Denmark, which means that I have lots of guys to spar with, and I can spar on my own terms, without giving away 15 kg each and every time. That does not mean that I do that much  better, the guys here is both faster and more technical than at home, and I learn a lot just by sparring. Hopefully I will speed up into their tempo soon.
Most people have a good attitude to sparring down here, there are always idiots everywhere, but most people take care of each other when they are training, it does not mean they are not going hard, most of the sparring is nearly 100%, but it is 100 controlled %. If you compare how hard the sparring is with how big the risk of injury is, the frequency of injuries is rather low.
As with much else in life you decide for yourself how you want to be treated by thinking of how to behave yourself. And often it means that you get the same treatment back as you give, if you take it a bit easy in the beginning when sparring, usually your opponent will do too.  And if you go in and try to tear apart your opponent, then it is not at all impossible that you should make an appointment for a cruciate ligament surgery right now.
There is also a downside to it,  there is almost no one in Rio who speaks English, especially not at the academy. Fortunately the coach, Ricardinho Vieira speaks English, so when he shows techniques, he explains in both Portuguese and English. Sure, you can learn the techniques just by looking at when he shows, but it becomes so much easier to learn, when you understand why he does what he does, what is important and what to think about. Another problem is when you train techniques, well it works, but it is not optimal. When I train techniques, I prefer that  I can discuss the techniques with my partner while we train. We can help each other with how to hold, where to press, etc. All this communication is lost when you cannot talk to each other.

But despite the lack of verbal communication, so you can train together after all, for several hours, without really having to talk to each other, with a smile and a little humility you can get very far. People here want to understand, and try to help you and show when you make a mistake. If it has to do with the fact that I am the girl or not, I do not know, but anyway, I have been very well treated and received. So to all of you who dream about coming to Brazil to train jiu jitsu and, do, do it, DO IT! It is an experience of a lifetime, something to sit in the chair and tell your grandchildren in about 50 years, the time when Grandma was young and went to Brazil to train BJJ.

Jag tror att alla som tränar BJJ har drömmen om att en gång kunna åka till Brasilien och träna i BJJn’s hemland.  Jag har haft turen att få möjligheten att göra detta tre gånger nu, och förhoppningsvis blir det flera. Jag vill försöka att beskriva hur det är att träna i Brasilien, i alla fall min uppfattning om det, jag är säker på att det finns lika många åsikter om det som det finns utövare av sporten. Här är min:

Första gången jag var i Brasilien var juli 2007 tillsammans med min klubbkamrat Shanti. Hon hade tjatat på mig, och eftersom jag för en gångs skull hade råd, så följde jag med, ett beslut jag aldrig kommer att ångra, faktiskt ett av de bättre jag har tagit i mitt liv.
Det var fyra veckor av hård träning, deffning, stranddagar och ännu mera hård träning, som kulminerade i Guld/silver till både Shanti och mig på Copa do Mundo i blåbältesklassen i både viktklassen och öppna klassen, vi delade på dem.

Nu är jag tillbaka för tredje gången, än så länge ensam, mina klubbkompisar och tränare från Danmark kommer om ett par veckor.  Och förhoppningsvis kommer vi att åka till Sao Paolo för att delta i CBJJE’s Copa do mundo, men det är inte säkert än, hemsidan till tävlingen är bara på portugisiska, och man kan visst inte anmäla sig online. Det är inte riktigt någon som vet hur man anmäler sig, Rico vet inte, och de mail som vi har skickat är det ingen som svarar på, sista anmälningsdagen är på onsdag, så det är bara tiden som kan utvisa om vi kommer att tävla eller inte. Bara i Brasilien är det möjligt att arrangera VM och bara ha information om tävlingen på portugisiska, inte engelska.

Det är träning fyra gånger om dagen för dem som vill, det är alldeles för mycket för mig, jag håller mig till två gånger, det är tillräckligt.
En vanlig träning börjar med uppvärmning, löpning om han som håller i träningen har lust, annars lite lätt uppvärmning med huvudvridning, lätt utsträckning, framåt/bakåtfall, räkning, och 150 situps, och jag kan säga att för mig som är van vid att göra 0 situps, så är jag ganska mör i magen nu, efter att ha gjort 300 situps om dagen i 5 dagar nu.
Efter det är det teknikträning, temat för denna veckan har varit halvguard, svep och hur man tar ryggen.  Efter detta, lätt sparring från halvguard, killen på toppen försöker att passera och han på botten arbetar med sina svep, men fortfarande lätt sparring, så man kan träna timingen och känslan i teknikerna, eller ja, det är det som är meningen i alla fall, men beroende på vem man tränar med, så blir det antingen precis som det var tänkt lätt sparring, eller krig, där det BARA handlar om att vinna. Som tur är tillhör de flesta av killarna på klubben den första kategorin. Till sist är det fri sparring, om det finns plats, så tränar alla samtidigt, men är det för många så blir det sparring till poäng och vinnaren stannar inne, förloraren går ut sist i kön.
Ungefär samma sak händer på kvällen.

Paradiset tycker nog de flesta, och jag kan bara hålla med, när jag inte tränar ligger jag på stranden, eller bara traskar runt och tittar på saker och njuter av livet innan nästa träning börjar. Det blir ett heltidsjobb att bara ta hand om sig själv och göra PRECIS det man har lust till. I mitt fall: Träna BJJ

Sparringen är hur bra som helst. Problemet när man är ”liten” (om man nu kan kalla 67 kg för liten) hemma är att alla andra är större och starkare, tror att skandinaver är bland de största människor i världen, men jag kan ha fel. Hursomhelst, så är det inte alltid roligt att vara minst och svagast. I Brasilien är folk i genomsnitt lite mindre än i Sverige/Danmark, vilket betyder att jag har hur många som helst att sparra med, och jag kan sparra på mina egna villkor, utan att ge bort 15 kg varenda gång. Det betyder inte att jag klarar mig bättre, killarna här är både snabbare och mera tekniska än hemma, och jag lär mig väldigt mycket bara genom att sparra. Förhoppningsvis kommer jag snart upp i deras tempo. De flesta har en bra inställning till sparring härnere, idioter finns överallt, men de allra flesta är försiktiga med varandra när de tränar, det betyder inte att de inte kör på, de flesta omgångar körs på i nästan 100 %, men det är 100 kontrollerade %. Det vill säga att om man jämför hur hårt de sparrar med hur stor skaderisken är, så är frekvensen av skador ganska låg. Som med mycket annat här i livet bestämmer man själv hur man vill bli behandlad genom att tänka på hur man själv uppför sig. Och ofta är det så att man får samma behandling tillbaka som man ger, tar man det lite försiktigt i alla fall i början, så brukar motståndaren göra det också. Och går man in och försöker att riva sönder motståndaren, ja, då är det inte alls omöjligt att man ska boka tid för en korsbandsoperation redan nu.

Medaljen har tyvärr också en baksida, det är nästan ingen i Rio som pratar engelska, speciellt inte på klubben, som tur är pratar tränaren, Ricardinho Vieira, engelska, så när han visar tekniker, så förklarar han både på portugisiska och på engelska. Visst, man kan lära sig tekniker bara genom att titta på när han visar, men det blir så mycket lättare att lära sig, när man får reda på varför han gör som han gör, vad som är viktigt och vad man ska tänka på. Nästa problem är teknikträningen, eller problem, det fungerar, men inte optimalt. När jag tränar teknik är det optimala för mig om jag kan diskutera tekniken men min partner samtidigt som vi tränar den, man kan hjälpa varandra med hur man håller, var man trycker etc. All den här kommunikationen försvinner när man inte kan prata med varandra.

Men trots bristen på verbal kommunikation, så kan man trots allt träna tillsammans, i flera timmar, utan att egentligen behöva prata med varandra, med ett leende och lite ödmjukhet kommer man långt. Folk här vill förstå, och försöker att hjälpa dig och visa när du gör fel. Om det har att göra med att jag är tjej eller inte, det vet jag inte, men hur som helst har jag blivit väldigt väl behandlad och mottagen. Så till alla er som drömmer om att komma till Brasilien och träna jiu jitsu, gör det, gör det, GÖR DET!!! Det är en upplevelse för livet, något att sitta i gungstolen och berätta för barnbarnen om 50 år, den gången mormor var ung och åkte till Brasilien för att träna BJJ.

Now the first three trainings have been completed, mmmm, it’s so good to be on the mat!
At the first training there was not so much people, there had been a competition the day before and Brazil played the World Cup, so there were many of the guys were at home.
The theme of the day was half guard, which  I’ve trained every day for five months, almost anyway, but Rico came with some new details, which I have to implement into my game.
After the techniques it was time for sparring, my first five minutes was  pretty good, but after that, the jetlag kicked in, SLAM! I had a pulse of 250 and it felt as if my head was exploding, and I thought  I was in good shape?!
I’ve just decided to sit out one round and get some rest when Rico said “IDA! You go with her! “And pointing to a purple belt girl who weighs about 65 kg, sigh, okay. I had hoped that I would avoid the obligatory “let’s kill the gringa” this time, but no. We shake hands and start sparring, the girl is crazy! Fortunately for me, she was not that good, but there is elbows and knees everywhere. Once we rolled a couple of minutes and I have swept her with the same sweep five times, she falls completely on her  own, and hits her shoulder and hurts an old injury she has. Lucky for me, I am a little tired of girls, who always has to roll as if it was world war three. Lesson learned, stick to the guys, they take it a bit easier, or they run me over, but I need to be afraid to get hurt or get an elbow in the face.
One round more and the training is over, thank God for it, cannot remember when I last was so tired.
Today it feels a bit better, I am more alert and do more when I roll, fortunately, a few days I should have acclimatized myself to the time and heat.

I have been selected for the Swedish national team in SW! : D
I had the email today, I submitted an application a few months ago, and now the national team that will represent Sweden at FILA European Championship in Poland in September is decided. I’ve got a  spot  in -60 kg, so I’ll try to keep myself from eating too much acai this summer, but it might be  difficult. L  But it will be a great experience for ADCC-trials, I have not competed in the -60 kg before, so it will be exciting.

Nu är de första tre träningarna avklarade, mmmm, det är så gott att vara på mattan!
Första träningen var det inte så mycket folk på, det hade varit tävling här dagen innan och Brasilien spelade VM i fotboll, så det var många som lyste med sin frånvaro, tyvärr.
Temat för dagen var halvguard, det som jag har tränat varenda dag i 5 månader, nästan iaf, men Rico kom med nya detaljer, som ska arbetas in i gamet J.
Efter teknikträningen var det dags för sparring, första fem min går ganska bra, men efter det slår jetlaggen in, SLAM! Har en puls på minst 250 och det känns som om huvudet håller på att explodera, och jag som trodde att jag var i bra form?!!
Jag har precis bestämt mig för att försöka mygla litegrann och sitta ute en omgång och vila lite när Rico säger ”IDA!!! You go with her!” och pekar på en lilabältestjej som väger omkring 65 kg, suck, okay. Jag hade hoppats att jag skulle slippa den obligatoriska ”let’s kill the gringa” den här gången, men inte då. Vi hälsar och börjar sparra, tjejen är helt galen! Som tur var, var hon inte lika bra som mig, men det är armbågar och knän överallt. När vi har rullat i ett par minuter och jag har svept henne med samma svep 5 gånger, trillar hon helt av sig självt, och slår sin axel och känner av en gammal skada som hon har. Tur för mig, är lite trött på tjejer, som måste sparras som om det var 3:e världskriget. Lesson learned, håll dig till killarna, dom tar det lite lugnare, eller de kör över mig utan att jag behöver vara rädd för att bli skadad eller få en armbåge i ansiktet.
En omgång till och träningen är över, tack gode gud för det, kommer inte ihåg när jag sist var så trött.

Idag känns det lite bättre, är piggare och orkar mera när jag tränar, som tur är, om ett par dagar borde jag ha acklimatiserat mig till tiden och värmen.

Jag har blivit uttagen till svenska landslaget i SW!
Fick besked om det idag, jag skickade in en ansökan för ett par månader sedan, och nu är landslaget som ska representera Sverige på FILA-EM i Polen i september uttaget. Jag har fått en plats i -60 kg, så jag ska nog försöka hålla mig från att äta alldeles för mycket açai i sommar, men det kan bli svårt. L Men det blir en bra erfarenhet inför ADCC-uttagningarna, jag har inte tävlat i -60 kg innan, så det blir spännande.