Min barndom var väl helt normal innehöll inte särskilt många vidrigheter förutom att våran kluriga grannpojke var uppåt öronen förälskad i mig, som tur var fann jag hans svaghet… maskar, jag brukade samla ihop några stycken och lägga utanför hans dörr, då kunde han aldrig gå ut och leka. Förutom maskkillen så var det detta med disney filmerna. Har någon förutom jag blivit extremt traumatiserad av dessa filmer? Det sitter i än idag!
Se bara på min nördiga men ytterst intelligenta storebror, han sover fortfarande på ett speciellt vis i sin säng, liksom på sidan med hakan mot bröstet.. Bara för att bläckfisken Ursula knyckte Ariels röst! Därför var han rädd att hon skulle sno hans, och hallå känner någon av er en stum advokat? DET FUNKAR JU INTE! Kommer ni ihåg att Ursula dessutom genomborrades av ett stort jävla fiskeskepp i slutet av filmen, så att hon dog?
SKIT L Ä S K I G T!
Men den filmen som jag blev mest traumatiserad av (jag ryser just nu) var häxan i snövit med det där förgiftade äpplet. Hon ser verkligen genomvidrig ut och jag drömde mardrömmar om henne tills jag fyllde 19, innan jag mot min vilja åkte Snövitåket på disneyland där häxan FLYGER in i ens ansikte med det dumma äpplet. När femåringarna jämte mig skrattade förstod jag att det bara var på låtsas och mardrömmarna slutade, men hon är lätt den äckligaste filmboven någonsin.
HAR NI DESSUTOM tänkt på att alla disneyprinssesors mamma är döda? Hur har dom dött? Dom har ju bara en pappa-kung men mamman hon är borta. Detta gjorde mig ytterst sorgsen och jag brukade drömma att mamman fanns med i bakgrunden, hon hade antagligen huvudvärk eller diskbråck…
När simbas pappa i lejonkungen dog GRÄT jag. När Alladin inte fick någon mat utan gav bort den till en ful liten fattig tjej GRÄT jag. Det finns ingen hejd! i Lilla kyckling visar dom grov mobbing… Jag kommer aldrig låta Mario eller Valentina se på disneyfilmer! Aldrig.
Vad tänkte Walt Disney på?
5 March, 2010