Hej och Välkommen till min blogg!

Detta första inlägg tänkte jag skriva lite om mig själv så att ni får reda på vad jag är för filur.

Jag heter som sagt Ellen Sääw och håller på med friidrott där jag springer kort häck vilket innebär inomhus 60mhäck och utomhus 100mhäck. Dessutom springer jag lite sprint också.. Jag började med friidrott när jag var 7 år gammal, jag tjatade på att jag skulle få börja men mina föräldrar tyckte jag var för liten men tillslut gick de med på det. Varför jag ville börja med friidrott var egentligen inte så konstigt, eftersom mina föräldrar höll på och tillochmed träffade varandra där. Pappa var en duktig 800meters löpare där han sprungit på 1.46.9. Mamma däremot var sprinter på mellan nivå. Dessutom höll syrran på för fullt.

Som liten höll jag på med de flesta grenar men det visade sig att jag hade stor talang i sprint grenarna. Jag kommer ihåg mitt första häcklopp, jag blev tvingad eftersom det var en lagtävling och ingen annan ville. Jag vann det loppet och sen dess har det blivit häck.

Som 15-åring vann jag mitt första USM-guld och det året blev det två stycken tillochmed. Efter det ramlade medaljerna in. Som 16-åring började jag på friidrottsgymnasiet i Falun. Det innebar flytt ifrån familj och ett helt nytt liv som jag älskade. Det året var jag också med i Ungdomsfinnkampen i Helsingfors. Efter bara någon vecka på första gymnasieutbildningen drog jag baksidan första gången och var skadad en längre tid. Men kom tillbaka.

År 2007 och framåt gick jag igenom min största kris någonsin. Min mamma gick hastigt bort och det påverkade helt klart min idrott. Men eftersom hon alltid varit ett stort stöd för mig fanns det ingent annat alternativt än att fortsätta med det jag  som älskade. Nu har jag kommit långt i mitt sorgarbete, och hon är helt klart motivationsdrivande  eftersom jag vet hur stolt hon var över mig.

År 2008 tog jag min första senior medalj då det blev ett brons inomhus på 60mhäck. Men även detta år skulle visa sig bestå av skador då jag drog andra baksidan när jag var på träningsläger på Rhodos, sommaren bestod därför av en knaglig comeback som tillslut blev ett silver på juniorSM på 100mhäck.

År 2009 var ett jobbigt år där jag hade mycket prestationsångest över saker jag gjorde. Jag bröt ihop var och varanan träning men eftersom jag hade hjälp av en kurator, tränare och kompisar så började jag sakta men säkert hitta vem jag var. Utanför min idrott. Inomhussäsongen 2009 blev ett silver på JuniorSM på 60mhäck och min sprinterkarriär var lika med noll eftersom jag var trög som en snigel där. Utomhussäsongen bestod av yttligare skador och jag var allmänt trög. Motivationen försvannoch jag funderade faktiskt ett tag på att lägga av eftersom jag inte tyckte det var något roligt längre. Jag la ner säsongen och tog vila.

Efter bara några veckor kom motivationen tillbaka och eftersom jag tog studenten på våren i Falun så bestämde jag mig för att flytta hem till Hallsberg där jag bott i hela mitt liv. På hösten började jag på sociomprogrammet i Örebro där jag stortrivdes. Där kom min motivation tillbaka eftersom jag fick ett helt nytt liv med nya kompisar som inte var friidrottare. Träningen gick verkligen superbra. Det är min Pappa som tränare mig och det har alltid funkat super bra.

År 2010 har varit mitt bästa år hittills. Jag toppade statistiken bland kvinnor och det innebar att jag fick representera Sverige i en första seniorlandskamp som gick av stapel i Glasgow. Där mötte jag Världseliten och hade verkligen sämsta tiden av alla. Men vad gjorde det när det var det coolaste jag gjort och erfarenheter som jag lägger i bagaget för framtiden. Dessutom vann jag mitt första Senior SM guld också vilket är det stotalste ögonblicket i mitt liv. Där sprang jag för min mamma och därför kändes guldet extra mycket.

ADIOS AMIGOS/ELLEN

Publicerad Monday, March 15th, 2010, 21:15 Du kan följa eventuella kommentarer från detta inlägget igenom RSS 2.0 feed. Du kan svara, eller trackback:a från din egen site.